Ja! Det gör vi! Kom igen! Vi drar!
Dom orden fick avsluta lördagens middag med kusinerna hemma hos oss.
Eftersom söndagen ändå skulle spenderas uppe i Adolfström, eller helt enkelt fjällen, så beslutade vi oss för att väldigt impulsivt åka iväg redan kvällen före och tälta.
Klockan var närmare 20.30 när vi kom på den brillianta idén.
Eija, Betty, Peter och jag skyndade oss då att plocka ihop kläder, sovsäckar, mat och allt annat man behöver. Allt utom pinnarna man sticker i marken då man sätter upp ett tält. "Äventyr" sa vi alla då vi satte oss i bilen och begav oss på den långa resan till fjällen i mörkret.

Jag visste att jag hade en bekant på en camping i närheten av Adolfström, och då vi i mörkret inte hittade någonstans att sätta upp tältet hörde jag av mig till honom i mer eller mindre dersperation!
Denne bekanta, eller rättare sagt Simon Nilsson, hade jag inte träffat på ca 5 år, så det blev i alla fall ett gott återseende! Han Var själv där uppe i fjällen för att fiska, och bodde med sin kusin, farbror och far på den där campingen.
Även om campingen inte var för tältgäster, så slog vi ändå upp tältet där på en gräsplätt mitt i mörkret.
Mörkret som även fick oss att tro att vi befann oss mitt i skogen, brevid en liten sjö/träsk. Det visade sig dock senare att vi hade trott fel.

Så till den roligaste delen av resan, enligt mig... Tältuppsättningen!
Allt vi hade var ett svagt sken från en lycktstolpe. Vi hade ett innertält, ett yttertält, tältpinnar (- fast på fel plats), men inga tältpinnar att stoppa i marken.
När vi till slut var tvungna att kalla oss "klara" med tältbygget för att över huvutaget hinna sova någonting, så låg det stenar, vattenflaskor, domkrafter, trehjulingar m.m. som tyngder på yttertältet.
Jag sov i alla fall gott! Betty hade dock haft en tältduk som muckat med henne hela natten, eftersom det blåste, och något geni satt tältet i fel riktining!

När vi efter den regniga och trehjulsgnissliga natte steg upp och gick ut ut tältet, fick vi se vart vi egentligen hade hamnat! Det var minsann inte bara skog och ett litet träsk! Det var berg och djupa dalar, en stor vacker och gnistrande sjö, och en otrolig utsikt helt enkelt!
När vi var klara, begav vi oss till Adolfström. Därifrån flögs vi med helikopter till toppen av fjället Tjäcksa som ligger 1092 m.ö.h.
Att sitta i den där helikoptern var en lattjo känsla. Som att man satt i en leksakshelikopter som hängde i ett snöre, det gick så lätt och det var så "guppigt" av alla kastvindar.
Väl på toppen möttes vi av en kraftig blåst! Hoppade man rakt upp så landade man någon decimeter därigrån. Vi möttes också av en tjock dimma, eller vad man nog skulle kalla moln om man var längre ner. Men snart lättade detta, och vi fick se en vidunderlig utsikt!
Innan vi begav oss nerför fjället, skålade vi med vin på toppen, och önskade oss en riktigt bra dag!

 
Under vandringen ner togs det mycket kort, vi stannade och drack av kallkällvatten, fikade bulla och vin, vandring i regn och i solsken. Det var fantastiskt! 
Dock ville jag under dom sista kilometrarna, bara gråta! Jag hade vaknat på morgonen och haft träningsvärk i låren. Hela lördagen hade jag nämligen hoppat upp och ner på en stol i flera timmar, då jag hjälpt kusinerna att måla om i deras gillestuga. Träningsvärk i låren är inte bra att ha före man vandrar nerför ett berg... Man är nog så skakig bara av träningsvärken, och skakis i benen blir man ju när man går nerför, med eller utan träningsvärk. Kombinationen var inte bra!
6 kilometer från toppen och ca 3,5 timmar senare kom vi så äntligen fram till Värdshuset.
Där fick vi mat, våffla och gókaka innan det var dax att med båt åka tillbaka till där vi startade med helikoptern.
Vi var 4 totalt uttröttade ungdomar som satte oss i bilen för att äntligen köra hem igen.





När vi kom allra längst opp, vi trodde vi skulle blåsa av bergets topp.
Där uppe var det mycket dimma, och det säger vi inte bara för att det ska rimma!
Till slut lättade detta dimmskikt, och vi fick se en vidunderlig utsik!
Sen bar det av ner för bergets brant, och på en och annan hal sten vi slant.
Bullar och vin var dagens färdkost, tur vi inte tog för mycke, då hade vi varit lost.
Det hade gått lättare om vi bättre fått sova, men att slå upp ett tält utan pinnar är svårt kan vi lova.
Till slut kom vi fram till värdshusets port, och vi blev imponerade av att maten kom så fort.
Så nu är vi mätta på middag och kaka, men nu är vi redo att åka tillbaka.

/Eija, Peter, Betty och Martina