Igår gick jag in på Facebook, och såg att jag hade fått ett meddelande. Det var från Jonas som gick i min klass på grundskolan. Han undrade om jag var i Jörnskrokarna nu för tiden, å det var jag ju.
Idag kom han förbi hemma hos oss. I typ 45 minuter satt vi och pratade vid köksbordet. Det gjorde min dag!

 

 

Nu var det längesedan igen som jag uppdaterade min blogg, och jag hade inte tänkt att mitt nästa inlägg skulle handla om åsikter och tråkigheter. Men jag vill skriva ner det nu när jag ändå har tankarna igång.

 

Vart är människovärdet och moralen på väg i vårt samhälle?
Det har väll iofs genom alla tider varit bättre och sämre med den saken, men det går mer och mer utför i min mening, på väldigt kort tid nu.
På Dallas är man ganska isolerad från media (om man väljer det). Jag är det i alla fall. Det är sällan jag tittar på tv, och det händer aldrig att jag lyssnar på radio (av egen fri vilja). När man då ibland gör utflykter till den riktiga världen, så märker man ju skillnad. Innan jag började på Dallas tänkte jag inte så mycke på vad jag såg eller lyssnade på. Jag var väll lika hjärntvättad som "alla andra".
Men nu, när jag ser på filmer eller hör radiolåtarna som spelas så blir jag faktiskt ledsen. Ja, det var faktiskt när jag satt i en av skolan bussar en gång, som jag kom att tänka på allt detta på riktigt. En radiolåt spelades som bara skrek ordet "hora" och "gör vad du vill med mig", och fler låtar med liknande budskap och ordval följde under den 4 mil långa vägen in till Umeå. Det gjorde mig i alla fall ledsen - en riktig känsla av ledsamhet i min själ. Sen dess har jag ofta känt av denna ledsamhet när jag sett tv, film eller lyssnat på radio.
Det betyder inte att allt är skit.
Vi tar filmen "Dagboken" tex. Vilken underbart vacker film! Fin natur, fina färger, fina klänningar, gulliga händelser, duktiga skådespelare, kärlek och smärta. Men vad jag aldrig har reagerat särkillt mycket på förut är  att tjejen faktiskt är otrogen, och man tycker nästan att det är bra! "Dom var ju meant to be".
"Snowroller - Sällskapsresan" är ju en kul film! Men är det bara jag som tycker att det är hemskt att barnen uppmuntrar mamman att gå på date med en annan man när pappan ligger på sjukhus? Ja, han verkar vara en jobbig man och pappa, men vad gör det rätt att dejta nån annan då i alla fall? (Jag vet, det är bara film, men moralen. Moralen!)

 

Nu är jag för trött för att utveckla allt för mycke mer, men det finns väll andra saker som också gått åt skogen, som tex det ovårdade språket i tv som inte längre sensureras med ett pip, eller att folk inte längre orkar bry sig om att ens vårda sitt eget språk inför barn och hela allmänheten. Som sagt, du kanske inte själv reagerar så mycke på det, men har du tänkt på vad saker och ting medför till ditt liv? Det kanske inte gör så stor skillnad, men jag tror inte heller att det gör dig till en gladare människa. Eller har jag fel?
Tidningarna har ju inte heller mycke att komma med. Men det är väll en grej som många redan har insett inte är sunt. Idealbilder med pinnsmala tjejer m.m. I medias värld är man ju aldrig fullt duglig.

 

Det har hänt så sjukt mycket med mitt liv, min självkänsla och min självbild sen jag klev in i min bubbla på Dallas, där jag nu bott i 1,5 år. Jag känner mig ibland som en annan människa, på ett positivt sätt. Och jag har i alla fall inte media att tacka för det!

Igår kväll var jag på något av det bästa jag varit på!
Samuel Ljungblahd och Ole Böruds julkonsert i Umeå! Hade jag vetat att det skulle vara så bra, så hade jag tvingat med varenda kotte jag känner, för det var helt otroligt!

Ljuset, ljudet, musikerna och framförallt artisterna var helt galet bra!
Jag brukar ha svårt att lyckas få gåshud när jag lyssnar på musik, men under denna konsert hann jag tappa räkningen på hur många gånger det hände! Jag satt ofta med tårar i ögonen! Ja, det var något magiskt!
Och ingen mäktigare avslutning går att få utan en allsång - Härlig är jorden!

 

Tack för en jättetrevlig kväll Miriam och Markus!

 

Under dom senaste dagarna har jag pratat ganska mycket med en klasskompis som jag inte hängt så mycke med förut. Stundtals har vi haft ganska djupa samtal om livet, om oss själva och våra erfarenheter.
Detta har verkligen hjälpt mig att sammanfatta mig själv! Jag har kommit på vem jag är, och just nu är jag faktiskt väldigt nöjd!

Jag är nöjd för att jag insett mina brister och jag har insett vad som är positivt med mig själv.
Jag har också insett att jag har bestämt mig för vem jag ska vara - mig själv! Att jag inte tjänar någonting på att anpassa mig efter andra för att dom tycker si eller så. Då menar jag inte att jag inte lyssnar på andra, för det gör jag. Men, jag står för vad jag tycker och jag står för att jag ibland har fel. Men jag menar också att det kan handla om småsaker som kanske bara kan va lite pinsamma ibland. Tex min humor, min smak, m.m.
Jag har lagt märke till hur lite jag bryr mig om mitt utseende jämfört med förut. Jag accepterar min kropp på ett nytt sätt, jag vet att ingen bryr sig om jag har smink eller inte.
Och jag har blivit peppad, för nu när jag sammafattat det opsitiva och negativa med mig själv, så vet jag ju vad jag ska jobba med!

 

Nu hoppas jag bara att denna sköna känsla kommer att hålla i sig! För ju mer jag uppskattar mig själv, ju mer uppskattar jag mina medmänniskor, när jag slipper ha fokus på vem jag ska vara.