Det är snart två år sedan jag skrev något här senast. 
Jag tänker ofta på min blogg och saknar den gamla goda tiden. Jag tyckte att det var bra tidsfödriv och bra "terapi" att skriva av sig förut här på bloggen. Men så mycke ensamtid som jag har nu och så mycke igång på min insida så kanske är det en idé att börja om? 

Jo...

 

Jag drar av plåstret direkt. Det är ingen hemlighet. 
Men jag har blivit lämnad. Det är 3 månader sedan och jag jobbar på att hantera fantomsmärtorna efter min amputerade kroppsdel. 
Därav att jag nu har så mycket tid... Ensam. Det är skumt efter 1654 dagar med någon. 
Av respekt för Vincent kommer jag inte att skriva så mycket om just detta. Det finns så mycket annat jag också brottas med. Men jag hoppas också att jag ska kunna, om jag nu tar upp detta med bloggen igen, också delge mina glädjeämnen och fina stunder. 

 

Men 2 år alltså... Vad har hänt på två år?
Jag har fått egen lägenhet i Örebro
Jag har åldrats

Jag har fått en fast tjänst på Trygghetscentralen

Jag har gått upp i vikt

Jag har älskat och förlorat min bästa vän

Jag har skaffat glasögon (har dom dock bara på jobbet)

Jag har hittat mig själv ännu mer

Jag har tvivlat på Gud och jag har också kommit ännu närmare Gud

Jag har nästan helt lagt musik på hyllan, till och med kören Joybells jag är med i har jag pausat i höst. 

Jag har klippt mig axellångt. 

 

Vi får se hur detta blir... Kommer det ett till inlägg, eller blir det två år till nästa gång? Vi får se. Håll till godo!
Kram!

 

För ett par nätter sedan drömde jag om mina vänner Nils och Tom. Dom hade kommit för att besöka mig under min semesterresa i Mexico, men vi gick mest bara runt i nån lågprisbutik... Låter kul eller??
Nja, men det var väldigt kul att hänga med just dom! 

 

Jag scrollade igenom mitt facebook-flöde alldeles just, och hittade en kommentar som min vän Miriam lämnat. "Jag såg en brödkorg idag och tänkte på dig <3".

 

En annan go vän berättade att han skulle vispa griljeringsklägg, men upptäckte sen att han vispade med diskborsten. 

Jag vet inte, men jag började bara sakna gamla goda tider!

Jag har det jättebra här! Jag är nöjd med mitt liv med fina vänner och bra kollegor! En go pojkvän och en underbar familj! 
Men ibland känns det som att dom där stunderna med människor, som kan få en och skratta från botten av sig själv, som får en att hela tiden le, som bara synkar, ibland kommer så långt mellan gångerna! 

Ibland tänker jag att, det bara är livet. Människor, stunder, tider m.m. kommer och går. 
Ibland tänker jag att jag aldrig skulle byta bort mitt nöjd liv för att få skratta mer. 
Ibland är allt jag vill att få skratta tills jag gråter! 
Ibland vill jag bara gråta. 
Men jag är nöjd! Och det är fantastiskt!

 

.... Livet... 

Natten till tisdagen vaknade jag av att jag grät. Riktiga tårar. Tårar från hjärtat!
Jag drömde att jag kom hem till mamma och pappa i Jörn, och när jag öppnade dörren så stod mamma, pappa, mormor och morfar där.

Min morfar gick bort för 12 år sedan. Han hade varit sjuk nästan hela sitt liv. Reaumatism och en massa annat. Han var inte gammal när han gick bort, men han såg äldre ut än han var, då krämpor och smärta härdat honom. 
Men i min dröm så var han där. Han hade visst kommit på ett spontant besök för att äta middag med dom andra, och var just påväg tillbaka till himlen när jag öppnade dörren. 
Med ryggen vänd mot mig, vände han ansiktet mot mig och log. Han var så fin, och han såg så frisk ut! Och han klädde så bra i den ljusblåa skjortan han hade på sig. 

Mitt hjärta brast! Hjärtat var så fyllt av glädje att få se honom en gång till! Men också sån otrolig sorg, att jag inte fick tid att prata med honom! Men himlen kallade honom tillbaka! 

 

Hela tisdagen spelades scenen upp för mitt inre igen. Jag kunde inte släppa bilderna och känslan, av total glädje och total sorg! Jag ville så gärna prata med honom! Jag tror att vi idag hade haft sååå bra samtal jag och han! 
Men jag tror att jag ska få bära med mig detta ännu längre. Eftersom min morfar inte var bekännande kristen, så har jag ett budskap att bevara från denna dröm. Något jag själv kämpar med varje dag. 

 

Gud ÄLSKAR mig! 
Gud ÄLSKAR dig!
Både du och jag är syndare. Både du och jag tvivlar ibland. Vi kanske inte ens tror. Men Gud är så mycke större!
Vi är alltid kallade och vi är alltid välkomna att återvända!

 

 

 

Gaaaaahhhh!!! *pust och stön*
Ibland är det mycke... Mycke som händer, mycke som ska hända, mycke att hålla reda på, mycke att fixa, mycke som missas, mycke som är jobbigt men också mycke som är bra, kul och härligt!

 

För er som inte vet, så har jag börjat jobba på ett demensboende här i Örebro. Jag började där i slutet av september, och har kommit in väldigt bra! Jag trivs, och känner att jag medför någonting till arbetet, de boende och mina kollegor. Det är nice! Sen är det ju väldigt speciellt att jobba med dementa. Tålamodet prövas då och då kan jag lova. 
Men... Det är total ombyggnad av vår avdelning, och DET ÄR INTE KUL!!! Och just nu känns den prövningen ibland större än att höra en mening om och om igen! Det borras och smäller, det är dammigt, det är trångt, och det är kaos! Men, tääänk va skönt det ska bli när det är klart!!! Bara ca 4 veckor kvar! 
Såå, på jobet är det mycke. Mycke som händer, mycke som ska hända, mycke att hålla reda på, mycke att fixa, mycke som är jobbigt men också mycke som är bra!

Den 22 december sätter vi oss på planet och drar till Mexico, jag, Vincent och hans familj!
Idag efter jobbet, cyklade jag raskt iväg till vårdcentralen för vaccination. Skönt att kunna bocka av det från listan! Passet uppdaterade jag i fredags. Då är det bara resten kvar! 
Även här är det mycke att hålla reda på, mycke att fixa, som ibland känns jobbigt, men ändå kul! För jag ska ju till mexico!!

 

Helgen 5-6 December packar jag också. Men då för en flytt! Jag ska ta över en lägenhet i andra hand för ett år, och får nycklarna den helgen! Det är en 1a lite mer centralt, och det kommer nog att bli jättebra!!
Och här, ja, här är det också mycke. Mycke som ska fixas, mycke som säkerligen kommer att missas (i det materiella), mycke att hålla reda på, mycke som ska bli kul, men också lite som känns trist. Det är trist att flytta ifrån Klara, men vi kommer ju ses ändå! 

 

 

Men, sen försöker jag också tänker såhär...

Imorgon kl. 07.00 ska jag och Klara infinna oss i Immanuelskyrkan. Därifrån går bussen till Mariannelund för gospeldag och konsert i Klaras brors församling! Ska bli sååå kul!
Jag ser sååå mycket fram emot det! Mycke för att jag ska få träffa Klaras bror som jag inte träffat på sjukt många år, men mest för att gosplekören jag ska åka med, som jag är med i och som är då bra, äntligen ska ha konsert!!
Joybells! En väldigt bra grej som hänt mig! 
Jag har alltid tyckt att körsång är kul, men det har fått en ny dimension! Denna gång menar alla det vi sjunger! För två helger sedan var vi iväg på en annan körresa och under våran första konsert den helgen, hade jag egen andakt där på scenen! Wow!

 

Gå in på spotify och lyssna på Joybells album vettja!
Denna är min favorit!                https://open.spotify.com/track/41q5Ib2oFz7TsfGd1jXT2F

 

 

En annan sak jag längtar och ser fram emot är att få igång det här med bloggande igen. Jag tror inte att det går en dag utan att jag saknar det, och idag skulle jag leta ett recept som jag skrivit i min blogg för flera år sedan, så jag scrollade igenom ett par år och blev såå bloggsugen igen!
Men, jag har varit bloggsugen i ett år typ, och mer än så har det inte blivit. Så vi får se hur det går. 
Kram!

Det bästa av allt med att återvända till Örebro, är att jag inte ens hann börja på min resa ner innan mina nyfunna vänner började höra av sig och fråga när jag skulle komma tillbaka! 
Att gå till ungdomsmötet, och folk passerar andra för att gå fram till just mig och ge mig en kram! 

Att någon visar så stort intresse av att få veta mer om mig, för att jag är jag!

Jag fick tillåtelse att åka hem tidigare från serveringen på ungdomsmötet Kingdom culture, för att jag var så slut att jag nästan mådde illa. Men, jag är ändå så glad! Jag ska putta ner jante från sängen och njuta av känslan när jag nu snart ska sova, för att vara efterlängtad är en känsla jag verkligen uppskattar att känna! 

Det känns på nått sätt som att det är ett nytt blad nu, ett kapitel 4 i Boken om "Martina i Örebro" ska börja skrivas, och jag hoppas att det kommer att bli ett minst lika bra kapitel som kapitel 3! Det kapitlet gav mig en bra grund för en bra fortsättning!

 

Men nu, sova! Amen!

 

 

Sjukan har just släppt sitt stadiga grepp om mig. Jag är fortfarande förkyld och hostig, men idag är jag i alla fall pigg, till skillnad från igår. 
Vincent anlände till Jörn för precis en vecka sedan. Med sig hade han en rejäl förkylning från ett läger han just varit på. Att jag också skulle bli förkyld kändes nästan självklart. Radan före helgen kände jag att det var på gång, men jag kände för att låssas va stark. Jag höll utbrottet borta med ipren och ett glatt humör. Men, i lördags pallade jag inte mer. Jag brakade ihop med feber och förkylning! 

 

Efter en lördagnatt med feberfrossa, stod jag ändå på söndagen på folkparkenloppiset i stan. Inte värt det! Varken fysiskt, psykiskt eller ens så att det syntes i min plånbok. Nog för att jag inte hade så mycke av värde med mig, men jag var nog inte heller en så bra försäljare. Hängig och blank i ögonen, och med sånna lock i öronen att jag inte kunde höra vad kunderna sa.... 
Väl hemma i Jörn igen så däckade jag totalt! Sen dess har jag legat i sängen, i stort sett. 

 

Men min förkylning kom ändå rätt passande. Vincent har haft en massa sommarplugg, hemtenta och jobb att ta hand om. Så, vi har varit upptagna med varsitt. Men, ibland har han tittat in till mig, frågat hur jag mått, dragit ett skämt, lagt sig breved och hållit om mig, eller sett ett Masterchef-avsnitt för avkopplings och sällskapets skull. ♥

 

Innan jag blev sjuk, och när Vincent just tillfrisknat, så hann vi ändå med en sväng ut på mampaps flotte, för fika i solen. Vi hann också ha en mysig grillkväll på gården. Ett tacksamhetsämne i sommar är att det inte är så mycke mygg som jag bävade för innan jag åkte upp! Underbar kväll!

 

 

 

 

Jag har lånat min egen lägenhet för en stund. Det är på ett sätt en konstig känsla, att känna sig så hemma och som att jag aldrig lämnat den, fast jag inte varit här på typ 11 månader. Det är inte heller ens mina egna grejer i den.
Hur som helst. Det är skönt att vara ensam en stund. 

Jag har lånat lägenheten för att öva lite i helgen. På tisdag ska jag, Markus och Nils spela på ett musikcafé på mobacken, och med tanke på hur lite jag sjunger nu för tiden, så känns det nödvändigt att försöka sträcka lite på strämbanden. Men, det går ingen bra alltså... Jag är lite för allmänt stressad, och jag känner så tydligt att det satt sig i halsen. Det är verkligen en skillnad. Det är inte bara otränade stämband, det är annorlunda. 

 

Men det är mycke småsaker just nu. Sånt som kanske inte verkar jobbigt eller konstigt i någon annans öron, men som skapat en klump av oro i mitt bröst. Jag längtar till den dag då allt har bockats av! För just nu är det flera saker som jag måste vänta på, jag är lixom stressad i förväg för något jag inte kan göra förrän "imorgon, för kontoret är inte öppet förrän då", "jag ska inte träffa person x förrän på....", "jag måste vänta på beslut av..." m.m.  

Men så känner jag också tacksamhet. Vissa jobbiga grejer lär en ju nya saker om en själv. Påminner och ger perspektiv. Och jag tror ändå att det är så, som jag hörde i gudstjänsten jag var på i förmiddags på Pingst, att "Tron tar inte bort problemet, men den tar oss igenom det". Och när jag är i sånna här perioder, med stress och oro, och jag ber om frid, och får det, om så bara för en stund, så är det en fantastisk känsla att få känna. Frid. 

 

 

För övrigt så innehöll predikan idag mycke som var matnyttigt. Jag brukar aldrig va duktig på att minnas eller anteckna på gudstjänster, men idag gjorde jag det, och det är jag glad för. 

 

Jag gillar min egen comfortzone, men jag har drömmar, och jag har en längtan, och dessa är inte inom min comfortzone... Och detta, tillsammans med jantelagen blir ett av alla mina berg jag har i mitt liv. 
Jag måste själv jobba på att gå ur min bekväma bubbla, verkligen tro att en tro stor som ett senapskorn verklinge kan flytta berg. Men också att ha höga förväntningar på Gud! 
"There can be miracles, when you belive!"

&, "a faith without deeds is dead".

 

Den senaste tiden har varit en tuff tid. 

Jag befinner mig för tillfället hemma hos mamma och pappa i norrland. Jag har tid att slappna av. Reflektera. Tänka. 

 

Och med detta har jag fått en massa nya insikter om mig själv! Det får jag kanske ändå lov att tacka denna tuffa tid för. Att gå i samma hjulspår dag ut och dag in är ju faktiskt inte så bra. Jag har fått byta spår och det medför ju en annan vinkel, ett annat ljus. Och en sak som jag valt att titta extra mycket på från den nya vinkeln är... mig själv... 
Jag har nog oftast varit rätt duktig på att vara mig själv. Men det var under en helg på Dallas som jag kom fram till, att Jag kan ju faktiskt inte ljuga för Gud... Och om Gud ser och vet allt, då kommer jag ju ändå inte undan med att ljuga för någon annan, och inte heller för mig själv. Jag har alltid varit duktig på att stå för mina brister och fel, kanske på olika sätt under olika faser i livet. När jag var yngre var det kanske på ett negativt sätt. "Jag kan ingenting. Det ger inget att plugga mer, för jag är så osmart, jag får ändå bara G. Jag är inte poppis. Vem vill ha mig?" osv... Den typ av brister många tonåringar brottas med. Och jag hade inte så stora problem med att låta folk se och veta att det var så, "alla vet det ju ändå".... 
På senare år har jag lärt av mina misstag. Jag är ju ändå snart 27 år, och det har hunnit hända mycke sedan tonåren. Flera identitetskriser med flera medföljande osmarta val mitt i all osäkerhet. Och det var under en av alla dessa identitetskrisar som det där om att ljuga för Gud dök upp, och som då förstärkte att jag är ju faktiskt bara en person, och det är mig själv. Och det, det gjorde att jag accepterade mig själv på ett helt nytt sätt. Min självkänsla sköt i höjden och jag kände mig fulländad, trots mina brister, fel och tvivel. 

Idag saknar jag den Martina. 
Idag är jag inte lika stark och nöjd med vad jag åstakommer eller inte. 
Av olika anledningar, som tex en snabbt utvecklad PMDS (En svårare form av PMS), en annan persons identitetskris, en livsförändrande livssituation och depression som följd och +12 kilo på vågen, tappade jag mig själv. Och så har jag traskat på... i samma hjulspår jag halkat ner i.

Ni ser, här ovan, vad jag har hunnit reflektera över här hemma i mammas och pappas trygga hem. 
Jag har fått påminnas om att jag inte kan ljuga för mig själv eller nån annan. Jag har vågat komma till Gud med mina brister och fel. Och vad gäller synd, allmänt (tankar, ord och gärningar) så har jag också fått en ny insikt om mig själv, men det får kanske bli ett annat inlägg en annan gång. :)
Och förra veckan, under en riktigt deppig kväll, skickade jag, lite desperat ut en fråga till några olika vänner. Detta är två av svaren jag fick:

 

Över en månad har gått och jag har inte uppdaterat bloggen... Jag ska försöka slipa på något såsmåningom.

Kvällen har ägnats hemma ensam i soffan. Massor med olika sorters musik har passerat mina lurar, sen dök denna upp!
Jag bjussar på den! Det är ju ändå helg! 

Nu är jag frustrerad!
Igår var idag fullt planerad! Jag skulle.....   Det är det jag inte minns!!! Vad i hela friden va det jag planerade igår att jag skulle göra hela dagen idag?! Det enda jag vet är att jag har tvättid från kl. 15. Men jag skulle ju va så upptagen fram till dess! Jag tror jag skulle gå på stan, men vad skulle jag leta/köpa eller göra där?

 

Hade varit skönt att ha någon förklaring till denna förvirring, att jag är typ sjuk, eller superstressad över någonting eller så. Men det har jag inte! Nu sitter jag bara här, handlingsförlamad!

 

 

 

 

 

 

Dom försenade "Citaten".
Som sagt, det är en annan liga denna gång, men dom gjorde mig glad en gång i tiden!

 

 

 

"När man har fött barn, hur lång tid har man på sig tills man måste klippa navelsträngen?" - Mamma
"ja, innan den flyttar hemifrån" - Ante

 

"Martina, har du roligt? Det är jättefint väder här inne!" - Markus inifrån vardagsrummet

 

"Peter är far å klara" - Eija

 

"Asså jag är ganska avslappnad när det gäller stress." - Nils

 

"Det blev ingen låt från min sida denna morgonafton..." - Markus

 

"Men då är det ju bra att jag har mina utifallbyxor!"- Samuel

 

"Tänk om man kunde akta sig för ljudvågorna så man inte hör!" - Markus

 

"Jag är också känd, fast inte än!" - Nils

 

"Jag läste en artikel om hur många hjärnskador det blev i Asterix och Obelix" - Martina
"Alltså, när dom spelade in den?" - Markus (om den otecknade)

 

"Jag vet knappt själv vilka som är på våra sedlar... Selma Lagerlöf, sen han Nils Holger Pyssling..." - Martina

 

"Det var längesen jag grät nu!" - Anette
"Ja, det var längesen du hade en regnperiod" - Ante

 

"Va?! är det ditt sista jobbpass?!! Då måste vi se till att ha kul, varese vi vill eller int!" - Mirre

 

"Han heter Ragnar, så det är ju ett annorlunda namn idag." - jobbarkompis
"Jah, men han måst ju få leva ändå..." - Tant på jobbet

 

"Det blir så skarpa bilder, så man ser ju inte ut som man gör!" - grannen på bussen

 

"Det var ju bra, det va ett kvinnohål det här." - Vincent (om minigolfbanan)

 

"Va det den Simon du bodde med?" - Katarina
"Jag har inte bott med någon Simon" - Vincent
"Nähe... Varför dt då??" - Katarina

 

"Asså, den här nyaste bäbisen, finns den ens??" - Eija (om det nyaste tillskottet i kungafamiljen)

 

Vincent ska flytta ett bord
"Nils, vill du hjälpa mänskligheten?" - Vincent
"Helst!" - Nils

 

---

Årets låt
Hur less jag än hunnit bli den under det gångna året, så är det ändå den låt som i rekord gjort mig gladast under 2014!

           

 

 

Citaten 2014 har inte slödat fram, som dom gjort dom senaste tre åren. Det är lite tråkigt att känna att jag inte kan hålla erbjuda samma klass på detta års "Citat vi minns". 
Dessutsom måste jag meddela att citaten kommer att publiceras om ett par dagar, eftersom hälften av dm få citat jag har är i min gamla mobil som är kvar i Örebro. Så håll till godo, mina trogna citatföljare! Det kommer att komma ett litet gäng citat, och även om jag inte kan utlova samma klass, så hoppas jag att det kanske kan finnas något guldkorn i min lilla samling som kan få era smilband att bräddas! :)

Ps. Dallasvänner, jag och min blogg saknar er!!!

 

För övrigt har jag och Vincent det bara bra här uppe i norr. Vi försöker krama ur allt lugn vi bara kan få, innan vi (jag) på måndag sätter igång med livet igen! 

 

Som sagt! Stay tuned! Om ett par dag beräknas citaten anlända!
Gott nytt år!!!!

 

 

Ofta, när jag dagdrömmer, då drömmer jag om detta... Bakning. 
Kanske inte låter lika spännande som en resa till Hawaii, och det kan jag hålla med om. För Hawaii drömmer jag också om. Men jag vill baka. Jag skulle kunna baka typ jämt. Om jag hade haft pengar. Om jag hade haft tid. Om jag hade haft förvaringsplats. Om jag hade haft ett bra kök. Om jag inte hade velat äta upp det själv...

Ikväll var finalen av Desertmästarna. Vet inte om jag tyckte att rätt person vann, men.
Hur som helst. Tänk om man hade varit lika duktig som dom! Kunnat alla "recept" i huvudet, varit expert på smaker och kombinationer, konsistenser och texturer. Det hade varit kul!

Men när jag inte känner att jag har så mycket av det som står där högst övert, så känns det som att det är sååå långt bort innan man skulle kunna få klämm på liknande saker som mästarna. 
Men, jag nöjer mig också med att bara drömma. Det är allt bra gott det också!

 

Varför bloggar jag inte längre?

Det är något jag har grubblat på en hel del på senaste... Jag saknar det...
Men så kom jag plötsligt på att det känns lite som när jag kom hem på loven från mitt underbara Dallas. Jag visste inte vad jag skulle prata om. Ingen där hemma visste ju vem Samuel, Albin, Maja, Adam, Joel m.fl. var... Ingen där hemma visste vad Lönnen och Tallen var, annat än trädarter.
Ingen fattade hur najs det var att gå en böna. Vadå böna?

Lite så känner jag nu. Men lite dubbelt upp. Jag vet ju knappt själv vart jag är! Jag vet inte vilka människorna i denna stad är!

Men så tänkte jag att, skit samma!
Nu tänkte jag presentera dom ansikten som står mig närmast här nere.

 

Det här är Philip och Linnea. Philip är Vincents bästa vän, och Linnea är Philips fru.
Dessa två träffar jag inte så ofta som jag helst skulle vilja. Dom är två fantastiska människor! Två förebilder! Gästvänliga och roliga!
Jag och Linnea har umgåtts lite på tumanhand, och jag personligen tycker att vi har ganska mycke likheter där inne nånstans.

Det här är Klara, min barndomsvän och kombo!
Vi var lite oroliga innan jag skulle flytta in, tänk om det skulle skära sig totalt mellan oss! Vi som bara brukar ses en gång/år, skulle nu dela sovrum, försöka få tv-tiderna att funka, morgonrutinerna!
Men det fungerar fenomenalt! Vi umgås inte så mycke bara vi två, vi hittar inte på så mycket som jag skulle vilja, men vi är så duktiga på att prata och ha trevligt när vi är hemma båda samtidigt!
Klara är verkligen fantastisk! Sjukt peppad tjej på sitt vis!

 

Det här är Vincent, min pojkvän som jag blir mer och mer kär i!
Dom flesta av er som läser min blogg känner ju redan honom.

 

För övrigt så sa jag upp mig från mitt jobb för ganska precis en månad sedan. Anledningarna tänker jag inte ta upp här. Men så blev det.
Jag var snäll och gick med på att jobba lite längre än min uppsägningsmånad, så jag jobbar till och med den 21 december. När det sista passet är gjort, tar jag och vincent våra väskor och åker upp till norr för jul/nyår! Det ska bli så skönt!

Och... under det "lovet" kommer jag att få ett mail. Ett mail med scheman för mitt nya jobb som börjar den 5 januari 2015! Örebro sjukhus, here I come!!

 

Allt har känts så tungt idag. Jag har jobbat, och det har gått bra! Men det har känts så tungt. 
Jag har inte utfört något jobbigt arbete, jag har inte mått dåligt, men det har varit ett sånt motstånd!
Jag vet inte om det är hela samhället som är på väg in i någon höst-depp... Det är nästan så det känns. 
Själv tänker jag inte låta mig hamna där jag var förra hösten! Nej nej!! Och jag är inte på väg dit heller! Men det känns bara som att livets inre berg-o-dal-bana har lite kortare mellan dom tvära kurvorna, looparna och lite häftigare nedförsbackar. Jag känner det pirriga välbehaget, samtidigt som jag verkligen bara vill skrika nej och kliva av. Och det är lite samma sak jag upplever att dom medmänniskor jag mött idag också har känt... 

Låt oss skylla på hösten! Mörkret, regnet, blåsten och en nytillkommen vintertid! Det känns lättare att acceptera det då.

 

 

 

Nu längtar jag efter Vincents varma armar!

 

 

Long time, no see!
Tiden bara går! Men det är konstigt. Imorgon för precis bara en månad sedan, tog jag mitt sista pick och pack och klev på tåget ner till Örebro - min nya hemort. Men seriöst, är det bara en månad sedan?

Allt har gått så fort! 1 dag efter anländning var jag på jobbintervju, 2 dagar senare fick jag jobbet, 2 dagar efter det gjorde jag mitt första jobbpass, och sen har det rullat på! Inte alltid smärtfritt, men ändå!
Inflyttningen gick också väldigt fort. Flyttlasset anlände också dagen efter min ankomst, och 2 dagar senare, var allt uppställt och sorterat, lådorna bortplockade och allt kändes bra.
Förövrigt älskar jag att bo med min vän Klara!

Tack vare mitt jobb, har jag lärt mig hitta ganska bra i Örebro. Jag jobbar på en servic/hemtjänstorganisation som heter Betjäna staden, via Citykyrkan. Detta har nog också bidragit till att jag fort kommit in i staden. Jag cyklar överallt, tvärs igenom Örebro, fram och tillbaka dag efter dag. Min motion gillar't!

 

Jag och Vincent har 1,5 minuts promenad mellan våra lägenheter. Tack gode Gud för det!
Vincent har ett ganska fullspäckat schema med plugg, innebandy, lovsångsteam å så, så det är väldigt bra att vi bor nära varran, så man lite spontant kan ses när vi har tid. Kvällarna kan ju också bli lite senare, eftersom en hemfärd inte direkt behöver planeras.

I helhet känns det hela rätt så välsignat. Att jag fick jobb så fort, att jag och Vincent bor så nära varandra, att jag kommit in i staden och börjat känna mig hemma fortare än jag trott.
Det som för min del saknas är vänner. Jag har ju Klara och Vincent, och jag har ett par kompisar från ungdomstiden här nere också. Även vincents vänner Philip och Linnea räknar jag också som vänner, men jag behöver lära känna fler och nya ansikten. Men det kommer nog, så småningom!

 

 

 

Förövrigt har jag redan hunnit ha besök av min älskade syster! Hon var här under helgen som var. Jag hade önskat att jag hade varit i bättre sinnesform, då hade jag nog kunnat njuta mer av det, men det var ändå såå behövligt. Vi fikade, tog det lugnt, gick på stan, hälsade på Vincent, åt långa frukostar och pratade, gått runt i ett 15+gradigt Örebro som fortfarande hade många löv kvar på träden! (jämfört med snön i norrland som visst anlänt).

 

Idag är jag hemma och sjuk, var hemma igår också. Jag har inte varit sjuk på nästan ett år, och trodde att detta skulle bli superhemskt! Men jag har varit med om värre. Nu är febern betydligt lägre, men jag blir svimfärdig när jag är uppe och går. Jag tänker att det borde bli bättre med mycke vatten, men jag känner ingen skillnad... Men förkylningen har också satt sig på luftvägarna, så jag andas nog inte riktigt som jag ska heller.

Aja, detta får vara allt för nu!
& till alla där hemma! JAG SAKNAR ER!!

 

Just nu är jag nästan mer sugen på att packa upp allt jag redan packat ner i mina flyttlådor.

Det skulle typ kännas lättare att leva så tills dagen innan jag drar...

Just nu är det bara kaos här!!!

Lådor och saker överallt!!!

Jag kommer inte åt att städa heller!

Allt bara flyttas runt!

Jag har ingenstans att ställa alla lådor! 

/En opeppad tjej...