YES! Jag klara det!!!
Jag lyckades vakna innan halv 9!! Med väckarens hjälp förstås, och en hel del tjurighet (som jag egentligen inte ville/orkade ta till). Men nu är jag vaken! 
Sen förra helgen då jag var på Dallas på återträff och en massa skönt häng till långt in på natten, så har jag haft sjukt svårt att vända tillbaka dygnet... ÄR jag inte trött, så KAN jag inte somna... Tro mig, jag har provat hur många gånger som helst genom åren! Och med alla möjliga metoder för att somna. Det är bara vänta...
Såå, det är tidiga mornar som måste rädda mig. Meen, jag har inte lyckats med det heller denna vecka. Förutom idag! (Och halvt i onsdags, se förra inlägget)

 

När jag hade vaknat kände jag att det var något skumt med min hand. Jag har inte ont, varken i handen, armen eller nån annan stans på kroppen, men min högerhand är svullen... Att knyta näven tar emot lite, för fingrarna är tjockare än vanligt, och jag fattar ingenting... 
Men men. jag är inte orolig! det där går nog ner sig. :) 

 

Nu ska jag ge min onda hals lite te, sen tar vi tag i dagen!

Imorse vaknade jag av min väckare, ja, jag hade faktiskt ställt en för att inte sova bort hela förmiddagen som jag haft en förmåga att ha gjort dom senaste dagarna. När jag hörde alarmet, tänkte jag att jag var tvungen att stänga av det så fort som möjligt, så jag inte väckte Vincent som sov ute på soffan i vardagsrummet. Men, efter nån minut, så började jag tänka efter... Var Vincent verkligen här?... Nä.. Jo? Nä..? Men när jag till sist verkligen insåg att han inte var här, så vart jag så fruktansvärt besviken! Jag hade till och med svårt att acceptera att han inte var här! 

Jag sms:ade honom och berättade detta ganska direkt. Till svar fick jag:
"Jag har redan gjort frukost åt oss, kom ut till köket!", och av nån anledning lyckades jag inbilla mig att det luktade nygräddade plättar och kaffe (som Vincent brukar tycka om till frukost) och jag blev glad igen.

Nu får det bli fredag snabbt, så han kan komma hit!

 

   Efter vår vistelse hemma i Jörn på farsdag, bestämde jag mig lite impulsivt för att stanna kvar över natten och åka med mampap till stan dagen efter istället. 
Jag sov ut, drog mig en stund, och gick sen ner och åt frukost. När jag sen gick upp på övervåningen igen, lite mer vaken, så märkte jag verkligen hur vackert det var ute! Himlen var klarblå, solen lyste genom träden som var täckta av iskristaller och snö, för ja, i Jörn är det vitt överallt. Inte en människa rörde sig utanför, det var bara fåglarna som flög förbi. Och jag njöt verkligen, för utanför mitt fönster var världen väldigt vacker!

   Sen slog det mig, som sååå många gånger under dom senaste 2 månaderna - Hur vacker är världen utanför andras fönster? Och för hur många spelar det någon roll om det är vackert eller inte. När någons vardag är så grå, eller till och med svart, att lugnet och naturen utanför kanske bara blir ett slag i magen. 
Först tänkte jag på grabbarna i dokumentären jag såg i fredags på svt play http://www.svtplay.se/video/1579080/dom-andra . Invandrarkillarna i norge, som trodde att dom skulle komma till ett land där dom skulle bli accepterade och rättvist behandlade, men som i stort sett sattes på instutition i väntan på deras 18-årsdag och den tillhörande "födelsedagspresenten" - domen om utvisning. 

 

   Eller föräldrarna till ett svårt funktionsindrat barn, som nekas hjälp och stöd gång på gång, av en kommun som hellre lägger pengar på att ta in en föreläsare som utbildar personal i att neka, neka och neka. Och som bakom ryggen dumgör vårdtagarna, istället för att ge den slutkörda mamman till ett barn som riskerar att dö om hon hamnar på rygg under natten, några timmars avlastning nattetid. http://www.tv4play.se/program/kalla-fakta?video_id=2483300

 

   Dom som av olika anledningar lever på existensminimum, och som bara kan drömma om att ge sitt barn en ny vinterjacka, eller någon julklapp till julafton. Dom som hamnat i missbruk, dom prostituerade, dom sjuka, dom sjukskrivna och utförsäkrade, dom deprimerade, dom ensamma och dom som har allt men som ändå inte äger någonting. 

 

 

   Jag har själv ganska nyligt varit ner i en depression, och jag gillade inte alls dom soliga och fina dagarna. En bättre dag, gav dig mig energi, men en sämre dag fick det mina ögon att svida och hjärtat att smått brista. För jag orkade inte... Och om jag kände så i min lilla, enkla depression, hur överlever andra sina dagar då?

 

   Tyvärr är det alldeles för många, här i ett av världens bästa länder, som inte får stöd, inte får hjälp, som ingen vill röra eller se, som ingen bryr sig om. Och då är det kanske lätt att anklaga myndigheter och politiker. 
MEN. Vad gör vi? Vad gör du? Vad gör JAG?! 
Jag sitter hemma, kollar på dokumentärer och klipp där människor behandlas orättvist, och så gråter jag lite. Sen går jag kanske ut i köket och lagar lite mat, kanske pysslar lite och sjunger med i en kön låt på spotify. 

   ... Men jag funderar, och ibland gör det så ont inombords, när jag slås av min egen egoism och rädsla, för att jag känner att jag inte kan eller vågar göra något. Och egentligen vet jag ju att man inte behöver klampa in i riksdagen och hötte med fingret och säga att dom gör fel! Jag vet ju att jag kan börja smått! Jag kan börja titta folk i ögonen och säga "Hej" när jag passerar på gatan, våga prata med någon på bussen, ge bort mina pantburkar till någon jag ser verkar behöva dom bättre än jag, prata om det jag känner är positivt om vårdtagarna på jobbet inför mina kollegor, istället för att säga att dom är jobbiga och tar min tid och energi. Jag kan, som nu, försöka belysa problemen, så att kanske någon till läser, förstår och också blir intresserad att försöka. 

För jag tror verkligen inte att det är pengar som får människor att uppskatta vardagen. Jag tror att det är andra människors gärningar som får en att orka, och som det fetaste + i kanten, vilken återbetalning vi kan få när vi hjälper andra!

 

 

   I söndags var jag och Vincent i Pingstkyrkan här i stan, och i gudstjänten var det en som berättade om en kvinna som hade gått förbi en utelggare på gatan någonstans här i sverige. Hon gick bara förbi för att hon tänkte att hon inte hade något att ge, men sen kom hon på att hon hade en banan i handväskan, så hon vände om och gick tillbaka för att ge den till honom. När han sedan tittade upp på henne, fick hon se dom vackraste ögonen - Jesu ögon.