Jag har bestämt mig för att ha en bra helg i helgen! 
Jag och Nils ska snart mötas upp för att käka middag tillsammans och sen sjunga upp lite. Sen bär det av till Boliden, där vi ikväll och hela dagen imorgon ska repa inför musikcaféet som vi ska spela på imorgon ikväll!
Jag har saknat sååå mycket att hålla på med musik på nått vis, mer än att bara sjunga hemma i lägenheten, eller plinka lite halvengagerat på mitt piano... 
Och att få umgås med mina fantastiska grabbar i massor med timmar! 
Jag önskar bara att Vincent också kunde vara här. Men han måste stanna på skolan och öva inför sina sökningar. Men det är mysigt och längta ibland också. Ibland... 

 

Och på tal om att längta efter att musicera, så tänkte jag tillbaka till mitt första år på dallas, för nån dag sedan. Och jag fick tillbaka den där pirrande känslan och hur jag inte kunde förstå att jag levde det livet, där det roligaste som fanns (finns!!!) var min vardag! Att meningen med mina dagar var just att lära mig om musik, dela det med andra och åstadkomma nya saker! Jag minns att jag verkligen inte kunde fatta det, och vilket lyckorus jag kunde känna, helt från ingenstans, mitt under lektionerna! 
Inte undrapå att mina vardagar ibland känns tomma... När jag vet att det är mycket de jag saknar.

 

Men som sagt, nu får jag backa bandet för en litn stund denna helg! Och jag ska se till att njuta! 

 

Ha en fin helg du me!! ♥

 

Helgen som var, ägnade jag på resa, på bröllop, och i gott sällskap!

 

Jag började resan i onsdags med att åka till Dallas för att övernatta där, och hämta med mig Vincnet så att säga. Sen tog vi tåget till Stockholm för att även där övernatta. Kul att träffa Vincents föräldrar igen! 
Sen bar det av mot Örebro i bil på fredagsmorgonen. Vi anlände direkt in på ett naturreservat för att vara vittnen och sångare på brudparets första och "lagliga" vigsel*. Att vara en av den totala mängden på 7 personer, inklusive brudparet var speciellt! Intimt, vackert och ärofyllt! 

Efter en lunch, ägnades sedan resten av dagen med att hjälpa till i festlokalen, flytta bord, duka, vika servetter m.m. Det var ett trevligt och bra tidsfördriv, tills det var dags för mig att träffa Klara, min saknade och älskade vän!

Klara bjöd på middag, och som vanligt försvann bara tiden i hennes sällskap!

 

Så var det dags för bröllopsdagen! Philip ♥ Linnea!
Att göra mig i ordning gick inte så bra. Inget vart riktigt som jag hade tänkt... Men det fick duga. 
Vi var tidiga till kyrkan, och det var skönt, då hann jag presenteras för lite folk i lagom dos. (Brudgummen Philip är Vincents bästa vän, så dom allra flesta av gästerna var främmande ansikten för mig). 
Vigseln var fantastisk! Med en liten lovsångsstund i mitten! 
Den efterföljande festen var också rikgit bra! Otroligt välplanerad och sjukt lagom! Och bordssällskapet höjde verkligen kvällen! 
Nöjda och trötta åkte jag och Vincent hem till Klara för att hinna sova några timmar innan vi skulle starta resan hem till norr igen.

 

Men, väl tillbaka i stockholm upptäckte Vincent att han bokat resa hem för fel dag! 
Men, det gjorde verkligen ingenting! Vi fick en dag att vila ut och hänga med Vincnets föräldar! Riktigt fint!

 

Tack också till Jonas och Joel, som lät oss sova hos er när vi komme med det sena tåget till Umeå.

 

Detta avbrott i vardagen har varit välbehövligt! För mitt huvud!
Och nu kan jag inte annat än att längta ihäl mig till fredag och denna helg! Då nästa roliga grej hägrar!

 

Om någon från min grundskoleklass skulle läsa detta inlägg, ta inte illa upp!

Livet har gått vidare, och på vår supertrevliga återträff gick det inte att ta miste på mognaden i allas våra liv. 

 

Att ha fått växa upp i Jörn och fått gå skola där, det var väldigt tryggt och bra på många sätt. En liten skola, man kände dom flesta mer och mindre på ett eller annat sätt. Skolan och samhället hade en trygg miljö, mobbing förekom säkert, men inget som märktes sådär bland alla. 

Men så kommer vi till lärarna. Jag menar det inte som att lärarna var dåliga! Nej nej! Vissa kanske var lite speciella, men det är inte det jag tänker peka på heller. Men känslan av att lärarna redan stämplat och placerat en i en viss kategori, det var en jobbig känsla, för jag var i kategori G, alltid G. 

Visst, jag har aldrig varit superintresserad av skola och läxor, speciellt inte under grundskolan då det i stort sett bara var grundämnen vi hade. Men jag försökte i alla fall, och jag var alltid ärlig. (Förutom då vi skulle skriva om olika länder och efter varje land skriva reflektioner. Jag skrev en påhittad historia som fakta och fick VG ändå... Men det var mer som ett test från min sida för att kolla hur "ärlig" min lärare var...)

Den känslan, av att jag var ett G-barn och inte kunde bättre, gjorde mig ju inte direkt mer peppad att plugga, vad skulle det tjäna till?. Och speciellt inte när det allt eftersom åren gick, blev en känsla av att hela klassen hade satt sina stämplar på folk, och även där var jag ett G-barn. 

 

Jag ska aldrig glömma det prov vi hade en gång på högstadiet, då jag råkade få jättebra poäng på provet (jag hade plötsligt flyt) och när jag kom ut från klassrummet, blev jag direkt utfrågad om vad jag hade fått. Personerna som hade frågat, som hörde till VG eller MVG-kategirin, hade visst inte haft lika bra flyt, och den blicken jag såg i deras ögon, glömmer jag inte. Inom mig uppstod både glädje och smärta... Men den smärtan jag kände är förlåten!

 

Allt var förlåtet. 

 

Men så satt vi på vår återträff och hade trevligt, när det vart prat om prov. Och inte bara prov. Utan också fusk. Hur många av dom jag trodde var riktigt duktiga och inga jag kunde mäta mig med, hade fuskat sig igenom proven under högstadiet. Någonting jag helt hade missat under alla våra år. 
Några få stygn från mitt lagade hjärta från skoltiden sprack upp igen, och lite sorg över mitt kanske orättvist dåliga självförtroende och självkänsla från då, sipprade ut. 

Jag fuskade aldrig!

 

Om någon hade sett mina försök och trott på mig, kanske jag hade sluppit hamna i kategorin G, och vem vet, mitt liv kanske hade sett annorlunda ut idag.
Jag har redan sytt ihop stygnen igen, men ärret kommer nog alltid att kännas. Jag har kommit en lång bit sen dess, för mycket har hänt på 10 år! Jag menar, jag fick ju till och med stipendie för goda studieresultat på min student - en seger utan dess like! Och mitt självförtroende har växt på många andra sätt efter det! Men ärret känns ändå. 

 

Men det är förlåtet.

 

 

 

 

 

Detta är en undervisning i några delar som Vincent skickade till mig för ett bra tag sedan.
Mycke i den satte fingret på mitt ärr. Och om du också känt något liknande, eller satt dig själv i en viss kategori - se den!!

 

Nils och Martina satte sig i bilen, glada och mätta på fika efter en trevlig stund med Jonas och Markus på musikcaféet i Boliden. Dom tänkte fara i förväg till stan för att förbereda inför kvällens kommande cola-test dom hade planerat. 
Radion slogs på, och Martina fick feeling av den gamla lovsångslåten hon hörde från sin barndom på radion. Stämningen i bilen var god, och dom skrattade och skojade. 

Efter ett tag kom Nils med idén att dom skulle busa med Jonas och Markus, och Martina som satt och sms:ade i passagerarsätet, mumlade ett halvpeppat "mm" innan Nils svängde in på en p-ficka. 
Nils och Martina väntade. Och väntade. Martina hittade sen en telefonkatalog, varpå det började förhöras nummer och namn, en sån där situation som bara är kul om man är lagom fnittrig och har låg humor. 
 
Efter 10-15 minuter passerade en bil som dom till 97% trodde var Jonas och Markus. Nils försökte starta bilen, men den startade inte direkt, han försökte igen och igen. Sen gasade han upp, la sig på nära men med ehörigt avstånd för att sedan köra om. Martina, som böjt sig ner för att inte synas, satte sig sen försktigt upp och kikade i alla speglar för att se att det bara var dessa två bilar på vägen. Nils saktade då in och höll en hastighet på mellan 50-60km/h i ett par kilometrar. Nils och Martina dividerade fram och tillbaka huruvida Jonas och Markus fattat att det var dom, men eftersom Jonas, som körde den andra bilen, inte gasade upp igen när Nils efter omkörningen gasade upp, var osäkerheten för stor.
Nils och Martina gjorde ett nytt försök. När Jonas och Markus var utom synhåll i deras backspegel, körde dom in på en p-ficka och väntade. Med nytt klartecken om att dom var ensamma längst vägen, hukade sig Martina och Nils gasade upp igen och körde om. 

När Nils och Martina kommit inom stadsområdet, sänktes hastigheten på skyltarna, och dom diskuterade vilken väg Jonas och Markus kunde ta för att komma hem till Martina. Vem skulle hinna först?
När hastigheten sänkts till 70, påpekade Martina detta med att sa "Det är 70 här", eftersom Nils missade detta och låg kvar på 80. Nils sänkte till rätt hastighet. En halv minut senare sa Martina lugnt "en polisbil", varpå Nils sa"Vände den efter oss?" ,"Nej, vi mötte den" svarade Martina. "Men den vände juh efter oss!!". Martina tittade i backspegeln och såg blåljus tändas... 

 

En panik sänkte sig i bilen. Med hjärtat i tårna och en kanppt obefintlig andning stannade dom bilen och Nils öppnade dörren. Polisen bad att få kolla Nils körkort och satte sig sedan ner på huk och frågade vart dom hade varit och vart dom skulle. Sedan sa han att dom fått in samtal om att en röd volvo kombi har kört längst väg 95 med ett märkligt beteende. Nils och Martina förklarade vad som hänt under deras bilfärd mellan Boliden och Skellefteå. Att det var ett kontrollerat bus på deras kompisar Jonas och Markus, och att dom fattat att det var dom som hade ringt. Polisen skrattade och sa att han tyckte det var lite kul. Efter att Nils fått blåsa, önskade polisen dom en trevlig kväll och sa att dom skulle berätta om detta för Jonas och Markus nästa gång dom sågs. Nils fyllde i "Det är dom vi ska träffa nu..." 

 

...

Oroliga för vad Jonas och Markus skulle säga (mest med tanke på Jonas temprament och irritation över att det finns idioter i trafiken) när dom fick reda på att det var Nils och Martina som dom anmält, körde dom in bilen på Martinas gårdsplan för att lasta in Nils grejer i lägenheten. 
Martina kikar smått i fönstret för att se när Jonas och Markus var på väg. Plötsligt hör dom röster och till slut förskräckta skratt!!!

Jonas och Markus packade ur sin parkerade bil och gick den sista gatan innan dom vek av in på Martinas gård. Så såg dom plötsligt en röd volvo kombi på gårdsplanen. Jonas första tanke var "Åh nej! Nu är dom här för att slå ner oss!!" när dom sedan fattade att det är utanför Martinas lägenhet bilen stod. "Det är ju Nils bil!!!!" utbrast Markus! 
Nils och Martina öppnade fönstret, lättade över att höra skratt! Därifrån följde en kväll med skrattfest utan dess like, då dom båda versionerna i detalj berättades!

Slutet gott, allting gott! 

 

 

När vi till sist varvat ner och samlat oss tog vi tag i det där cola-testet jag och Nils hade planerat. Det blev ett lyckat test, men till vår förvåning var det inte originalColan som vann!! Läckö Cola fick flest % i vårat smaktest... Grattis till Läckö!

Sedan fortsatte kvällen med spelet Gift Trap. Ett sjukt roligt spel, spciellt när man är lite trött!