Min syster heter Åström!

Nu börjar det bli verkligt! Man inser att allting inte kommer att vara som det alltid har varit.
Tex. julafton. Även om Anette ofta jobbat på julafton så har hon ändå alltid kunnat komma hem till Jörn, för att vara med på julklappsöppningen, klaffa hos Westermarks, m.m.
Nu är Anette gift, och har en egen familj. Vad säger att hon ska komma hem till oss varje jul, när hon nu har en man, som kanske vill hem till sina föräldrar och vill ha Anette med sig.
Såklart hoppas jag ju, och tror, att dom båda kommer att fira jul med oss ibland ändå. Men, någon gång kommer hon inte att vara hemma i Jörn och fira med oss på Julafton. Då kommer hon att saknas.
Likaså brorsan. Han har en sambo. Vad säger att han också ska fira jul med oss varje år.
En dag är det kanske jag som kommer att saknas också, när jag är och firar hos min mans släkt istället.

Oj va jag svamlar. Det jag försöker komma fram till är att jag inte gillar förändringarna. Jag älskar hur det alltid har varit, och kommer att sakna det så mycke när det inte blir så.
Jag vill väll hur som haver inte bli vuxen heller.

Ikväll har jag varit hos mina kusiner. Vi skulle kolla på film, och dom hittade min klass film, som dom ville se. Det var ett ihopplock med alla möjliga grejer som vi var med om under skolan från klass 1-9.
Då minns jag tillbaka på den tiden då det knappt fanns bekymmer! Klart att man hade pressen att måsta göra läxorna, plugga för proven m.m. Men det gjorde man, fick det överstökat och sen var det bra.
Jag har antagligen inte kommit förbi denna långdragna augusti-ångest.
Jag vet inte vad jag ska göra i framtiden. Skola, jobb, flytta och jobba?! Allas ständiga fråga....
Jag är less på att inte veta. Jag är less på att inte vilja. Jag är less på att inte kunna svara. Less på att känna pressen.
Vill inte, vill inte, vill inte!!

Imorgon åker jag till Turkiet med Jonna. Jag hoppas att jag ska kunna komma dit och bara slappna av, och slippa tänka på alla dessa val och krav. Men samtidigt känns det som att det är där jag borde fundera på saken. För när jag kommer hem, då måste jag agera!
Jobb?
Körkort?
Flytta?
Lägenhet?

Vad jag verkligen skulle behöva nu är Klara, Adam och Linnea, en kopp te, en mysig filt, tända ljus och en go film. Då skulle jag må sååå sjuukt bra! 

Kram från en opeppad Martina

Det känns bra att jag skrev i mitt första inlägg här, att jag inte trodde jag skulle vara så flitig på att skriva här. Då slipper jag känna pressen av att måsta.

Sist jag skrev var jag i underbara Vänersborg. Jag och mamma åkte dock inte till Göteborg, utan bara till Överby som ligger nån mil från Vänesborg. Det är ett stort köpcenter som jag gillar.
Där lyckades jag hitta kläder - PÅ REAN!!!! Det brukar jag aldrig lyckas med!

Efter att jag kom hem därifrån hade jag mina 2 absolut sämsta jobbveckor ever! Det kändes som att jag bodde på jobbet! Natt, dag, kväll, varje dag! Men, jag överlevde dom, även om det var nästa på gränsen.
Att jag nu bara har 7 pass kvar ger lite blandade känslor.

• Det ska bli skönt att få vara ledig igen. Att få träffa folk, och ta hand om sig själv. Göra sådant jag inte hunnit eller orkat med nu när jag jobbat så mycke.
• Det känns jobbigt att sluta, med tanke på att jag trivs så otroligt bra där jag är och jobbar. Jag gillar personalen och arbetet med patienterna. Det är surt att veta att det är i stort sett omöjligt att få vara där (annat än på somrarna) eftersom dom har en schema-modell som gör att vikarier aldrig behövs.

Så, nu då... vad ska man göra nu!? Denna ständiga augusti-ångest!
Egentligen är jag inte så stressad för min egen del övar vad jag ska göra nu. Men, det är allt tryck från alla andra som får mig stressad. Måste ha jobb, måste gå med i facket och/eller a-kassan, måste ha pengar, måste måste måste. Varför kan man inte få vara och slippa alla krav av alla andra!?
Personligen skulle jag vilja springvicka i höst också, vilket alla andra tycker är en dålig idé. Men jag vet vad det kan innebära - en lång period helt utan jobb, en annan period då jag jobbar varje dag! Men, jag gillar det ändå.

Helst skulle jag vilja backa bandet sisådär 7 år. Att få börja om med tonårslivet igen. Att få göra om allt roligt man gjorde med ungdomsgruppen på helgerna! Att gå skola, och inte ha någon ångest för framtiden, som man får av alla krav att bli vuxen.
Jag har ingen lust.
jag vill vara mig själv, i min egen takt...

Tur att jag inte är ensam som känner typ som jag.
Nu ska jag ta å göra nått av denna dag i alla fall...