Väckaren ringde 07.40 imorse.
Jag hade tid hos frissan kl. 09.00 och ville vara uppe i tid för att sakta kunna gå in till stan.
När jag efter lång egen protest lyckats få mig upp, gick jag in på toaletten för att göra mig till människa.
Den bild jag mötte i spegeln var dock inte min. Nej, det kändes verkligen inte så! Jag kände inte igen mig själv!
Hela mitt ansikte hade svullnat upp en storlek och ögonen döljde sig inte bara bakom sömniga ögonlock, det var ögonlock i storlek  XL.
Jasi, denna körtelfeber...

Helst av allt ville jag bara avboka tiden hos frissan, men det var lite för sent för det nu. Jag sminkade mig så gott jag kunde för att dölja svullnaderna, och begav mig motvilligt iväg.

När jag väl satt mig i frisörstolen och jag åter igen mötte min spegelbild, var det enda jag ville att få gå hem och låsa in mig, och begrava huvudet i kudden för resten av dagen.
Visst går jag ofta på djävulens fula ord, och att titta i spegeln kan ofta vara jobbigt.
Men så som det kändes att möta sig själv där i stolen, så jobbigt har jag aldrig känt det förr.

När jag så var på väg hem igen, mötte jag en man.
Det regnade ordentligt, det blåste och det var kallt.
Jag gick där under mitt paraply och kände mig dyster.
Mannen jag mötte gick utan paraply, och mot alla han mötte - log han! Ett stort, varmt och glatt leende!
För några sekunder tyckte jag att han var konstig! Sen kände jag mig imponerad nånstans!
Det är svårt att beskriva det, och det kanske verkar som ett oviktigt inlägg i inlägget... Men, hans leende fastnade ändå hos mig. Bara för att jag har en sämre dag behöver det inte betyda att andra också har det.

Le, även om det regnar!