Igår hade jag min intervju för ett andra år på musiklinjen. Jag blev jättenervös just innan, men intervjun gick bra, och jag fick det jag ville säga sagt. Direkt efter kändes det inte jättebra, men ju mer dagen fick gå, ju bättre kändes det. Jag frågade hur många utifrån som hade sökt, och det var ett 30-tal, vilket betyder att det är många som ska slåss om samma platser. Det finns verklinge INGA garantier!

Men! Hur mycke jag än (dom flesta dagar) vill gå här ett år till, för min egen skull, musikaliskt och personligt, så känner jag ingen katastrofkänsla om jag inte skulle få stanna kvar. Visst, jag skulle nog bli jätteledsen, men jag ser inte på min framtid med panik. Det har jag fått nog med, då det känns som det är det enda jag sysslat med att ha dom senaste 4 åren.
Om jag inte skulle komma in på skolan, har jag bestämt mig för att försöka se mig om. Långvarigt eller kortvarigt. Jag kanske kan hyra in mig hos någon kompis i någon stad, se om jag hittar något jobb.
Jag vill inte snöa in mig i ett hörn igen! Usch! Nu, med mitt nya jag, blir jag ledsen när jag tittar tillbaka på mig själv. Så mycke jag ville men aldrig vågade göra, och så mycke tid jag la ner på att känna mig ensam och deppad.
Aja, vad som än händer till hösten, om jag blir kvar på Dallas eller ej, så blir det en nystart, och jag ska se till att det blir med ett bra innehåll!

I'm learning to walk again
I believe I've waited long enought
Where do I begin?
I'm learning to talk again
Can't you see I've waited long enought
Where do I begin?

/FF