Jag fick för mig att läsa ur min dagbok från mitt första folkisår. Tjena va kul det var! Så mycke jag har förträngt, glömt och så mycke jag minns och saknar!
Jag fick tyvärr lov att sluta läsa, när det kändes som att jag skulle sprängas av saknad och glädje. Tänkte då istället att jag skulle skriva ett blogginlägg och summera mina folkisår. Men, när jag började kolla på bilder och så, så insåg jag att jag inte skulle klara det heller.... Det är underbart att minnas, och kunna minnas. Men... När det bidrar till för stor saknad, blir det bara plågsamt. Känner inte att jag har varken ork eller lust att sitta här å flänna av saknad, inte just ikväll!

Men, sammanfattningen av detta inlägg är ju ändå, att det gör ont för att det var så bra! Det var en tid i mitt liv jag haft, och aldrig mer kommer få återleva. Bara i minnet.