Såhär illa var det... Sämre än jag tillät mig minnas... 
Men, det går i alla fall att koppla datorn till tvn.

 

Såååå.... Nu har jag kunnas se klart svt:s tv-serie Sveriges bästa äldreboende!

Vilken fantastisk serie!!! Jag älskar den! Många gånger har jag haft tårar i ögonen och ett brustet hjärta, men när till slut föändring sker! Då, då är det tårar av glädje och ett varmt hjärta! 

Jag hoppas att typ alla som jobbar inom vården har sett denna serie, och att vi alla tar tag i dom förbättringar vi faktiskt kan göra, utan att det ska krävas en massa pengar! Och då måste det inte bara röra sig om att hjälpa äldre! Det kan förbättras inom alla ålderskategorier!

 

 

 

 

 

...och på tal om äldre

 

I fredags kväll anlände Vincent, Markus och jag till min lägenhet i stan, efter att ha hängt ett par dagar på Dallas. 
Efter en sväng förbi hemmakväll så bänkade vi oss sen i soffan för att se en film. Vi kopplade upp datorn till tvn, jag ställde ner datorn på golvet för att inte störas av ljuset, och så såg vi filmen. Eller, såg och såg, jag och Mackan somnade rätt fort...

Igår morse tänkte Vincent starta lite musik, och när han öppnade datorn började han prata om en spricka. Jag fattade inte vad han menade, så han sa att det var en spricka i skärmen! Jag gick snabbt och kollade, och jodå... Nog var det de allt... Och inte nog med det så flimmrade skärmen bara.... Jag kan säga att jag inte var en glad tjej då!! 

Någon av oss tre måste helt enkelt trampa på datorn under natten utan att sett eller fattat att det var datorn, ev slängt iväg en av soffryggstöden mot datorn utan att ha sett den. otur var det i alla fall... Och tyvärr så får vi se hur långt liv denna dator kommer att få. Jag har ju bara haft den sen i mars!

 

Just nu är jag hemma i Jörn, men åker hem till lägenheten senare i afton. Då ska jag ta mig en närmare titt på den. Har jag tur går den fortfarande att koppla till tvn...
Fyyyy så onödigt!!! 

Jag är tillbaka på Dallas. Mitt andra hem. Min fristad. Den vackra minjön. The place to be!

På ett sätt känns det som att jag bara varit hemma på ett vanligt kort lov, typ sportlov. Allt känns så naturligt. Det farliga med det är att jag redan kommit på mig att vara på väg in i fel rum, beroende på vilket hus jag varit i. Pinsamt om jag skulle öppna dörren till någon främlings rum, bara av gammal vana!

 

På det andra sättet känns det jätteskumt! Det är så många okända ansikten här! Och fast att allt känns så naturligt, så slås jag jämt ändå efter några sekunder av att jag inte ska "höra hemma här". Det är inte "mitt" längre. Jag känner mig smått nervös, för jag vet inte hur jag ska bete mig. Hur mycke ska jag "lägga mig i" såhär tidigt på deras nya skolår?... Vilka ska jag lära känna? På riktigt? Mina gamla vänner som går kvar vet ju nog inte ens själva vilka dom kommer att umgås med under resten av året. Men trevlig ska jag i alla fall vara, mot alla!

 

Jag mötte personalen när jag skulle gå å snacka med Vincent och Markus efter deras lektion imorse. Dom reagerade inte ens på att jag var på besök, tills nån efter nästan en minut kom på att det var något som inte stämde! *haha*
"Det känns ju så naturligt att du är här!" utbrast Pia när hon till slut insåg att jag var här på besök. 

 

Dallas dallas!