Allt har känts så tungt idag. Jag har jobbat, och det har gått bra! Men det har känts så tungt. 
Jag har inte utfört något jobbigt arbete, jag har inte mått dåligt, men det har varit ett sånt motstånd!
Jag vet inte om det är hela samhället som är på väg in i någon höst-depp... Det är nästan så det känns. 
Själv tänker jag inte låta mig hamna där jag var förra hösten! Nej nej!! Och jag är inte på väg dit heller! Men det känns bara som att livets inre berg-o-dal-bana har lite kortare mellan dom tvära kurvorna, looparna och lite häftigare nedförsbackar. Jag känner det pirriga välbehaget, samtidigt som jag verkligen bara vill skrika nej och kliva av. Och det är lite samma sak jag upplever att dom medmänniskor jag mött idag också har känt... 

Låt oss skylla på hösten! Mörkret, regnet, blåsten och en nytillkommen vintertid! Det känns lättare att acceptera det då.

 

 

 

Nu längtar jag efter Vincents varma armar!

 

 

Long time, no see!
Tiden bara går! Men det är konstigt. Imorgon för precis bara en månad sedan, tog jag mitt sista pick och pack och klev på tåget ner till Örebro - min nya hemort. Men seriöst, är det bara en månad sedan?

Allt har gått så fort! 1 dag efter anländning var jag på jobbintervju, 2 dagar senare fick jag jobbet, 2 dagar efter det gjorde jag mitt första jobbpass, och sen har det rullat på! Inte alltid smärtfritt, men ändå!
Inflyttningen gick också väldigt fort. Flyttlasset anlände också dagen efter min ankomst, och 2 dagar senare, var allt uppställt och sorterat, lådorna bortplockade och allt kändes bra.
Förövrigt älskar jag att bo med min vän Klara!

Tack vare mitt jobb, har jag lärt mig hitta ganska bra i Örebro. Jag jobbar på en servic/hemtjänstorganisation som heter Betjäna staden, via Citykyrkan. Detta har nog också bidragit till att jag fort kommit in i staden. Jag cyklar överallt, tvärs igenom Örebro, fram och tillbaka dag efter dag. Min motion gillar't!

 

Jag och Vincent har 1,5 minuts promenad mellan våra lägenheter. Tack gode Gud för det!
Vincent har ett ganska fullspäckat schema med plugg, innebandy, lovsångsteam å så, så det är väldigt bra att vi bor nära varran, så man lite spontant kan ses när vi har tid. Kvällarna kan ju också bli lite senare, eftersom en hemfärd inte direkt behöver planeras.

I helhet känns det hela rätt så välsignat. Att jag fick jobb så fort, att jag och Vincent bor så nära varandra, att jag kommit in i staden och börjat känna mig hemma fortare än jag trott.
Det som för min del saknas är vänner. Jag har ju Klara och Vincent, och jag har ett par kompisar från ungdomstiden här nere också. Även vincents vänner Philip och Linnea räknar jag också som vänner, men jag behöver lära känna fler och nya ansikten. Men det kommer nog, så småningom!

 

 

 

Förövrigt har jag redan hunnit ha besök av min älskade syster! Hon var här under helgen som var. Jag hade önskat att jag hade varit i bättre sinnesform, då hade jag nog kunnat njuta mer av det, men det var ändå såå behövligt. Vi fikade, tog det lugnt, gick på stan, hälsade på Vincent, åt långa frukostar och pratade, gått runt i ett 15+gradigt Örebro som fortfarande hade många löv kvar på träden! (jämfört med snön i norrland som visst anlänt).

 

Idag är jag hemma och sjuk, var hemma igår också. Jag har inte varit sjuk på nästan ett år, och trodde att detta skulle bli superhemskt! Men jag har varit med om värre. Nu är febern betydligt lägre, men jag blir svimfärdig när jag är uppe och går. Jag tänker att det borde bli bättre med mycke vatten, men jag känner ingen skillnad... Men förkylningen har också satt sig på luftvägarna, så jag andas nog inte riktigt som jag ska heller.

Aja, detta får vara allt för nu!
& till alla där hemma! JAG SAKNAR ER!!