Allt har känts så tungt idag. Jag har jobbat, och det har gått bra! Men det har känts så tungt. 
Jag har inte utfört något jobbigt arbete, jag har inte mått dåligt, men det har varit ett sånt motstånd!
Jag vet inte om det är hela samhället som är på väg in i någon höst-depp... Det är nästan så det känns. 
Själv tänker jag inte låta mig hamna där jag var förra hösten! Nej nej!! Och jag är inte på väg dit heller! Men det känns bara som att livets inre berg-o-dal-bana har lite kortare mellan dom tvära kurvorna, looparna och lite häftigare nedförsbackar. Jag känner det pirriga välbehaget, samtidigt som jag verkligen bara vill skrika nej och kliva av. Och det är lite samma sak jag upplever att dom medmänniskor jag mött idag också har känt... 

Låt oss skylla på hösten! Mörkret, regnet, blåsten och en nytillkommen vintertid! Det känns lättare att acceptera det då.

 

 

 

Nu längtar jag efter Vincents varma armar!