Nu var det längesen jag bloggade, och det har jag fått höra.
Jag har mycke att blogga om, men inte nu. Klockan är mycke, och imorgon blir det full rulle med storstädning av skolan och brännbollsturnering på eftermiddagen.

Jag kan dock inte sova. Inom mig är det så mycke som bara ligger och gnager!
Jag är tacksam för mycke, samtidigt som jag blir så tokig att jag inte vet vart jag ska ta vägen!
Klockan har passerat 00.00 och det är alltså tisdag. Detta innebär att det bara är 4 dagar kvar av detta fantastiska och omvälvande läsår. Någonstans längst bak, ligger det ändå en lättnad och väntar. Men mest av allt är det kaos! Jag vill inte lämna denna bubbla! Jag vill inte lämna mina vänner, och jag vill så fruktansvärt mycke fortsätta med musiken! Och trots att jag vet att jag kan få allt detta ett år till, så har osäkerheten infunnit sig för om det verkligen är vad jag vill... Det är så mycke som från detta år känns oklart, vad gäller både mig själv, min musikalitet och även relationer, och inget av det vill jag lämna så när jag åker hem för sommaren. Det frustrerande är bara att mycke av detta inte går att göra någoting åt. Bara tiden kan utvisa och läka.

Jag sitter nu hemma i lägenheten i Skelet. Eftersom det har hänt en hel del grejer på den senaste tiden, kände jag att jag var tvungen att få lite ombyte, en paus, skaffa lite energi från Hugo som jag ska få träffa imorgon.
Jag blir alltid så trött när jag kommer ifrån skolan, och denna gång är inget undantag. Vi hann knappt komma till Robertsfors innan jag hade somnat på bussen hem.

Nu har jag kurat ihop mig i soffan och ska se dom sista avsnitten av How I met your mother. Om det är så att säsong 7 är sista säsongen, så känner det faktiskt lite vemodigt att se klart. Det är många år av undrande - vem är the mother? Ser jag det sista avsnittet, kommer jag ju för all framtid att veta, och kommer det då vara lika kul?
... eller kommer det en till säsong...? Måste undersöka saken först kanske.

Som sagt, imorgon ska jag träffa Hugo, och då, då ska jag pussa sönder honom!

Plötsligt knackade det på min dörr. Jag trodde att det var Tom som knackade på för att kolla läget. Efter ett par samtal igår kväll blev det lite deppigt. Men, det var inte Toms "Hej"... Det var min älskade bror och hans tjej som plötsligt fick för sig att svänga förbi när dom var på väg hem till Skellefteå, efter kryssningen dom varit på.
Dom kom som mina räddare i nöden! Jag fick något annat att tänka på, motivation att ta tag i dagen.
Jag fixade till mig lite och så drog vi en sväng till ICA för att köpa nässpray! *halleluja!
Dom stannade kvar en liten stund efter det, vi slötittade på tv och pratade.

 

Igår hade jag min intervju för ett andra år på musiklinjen. Jag blev jättenervös just innan, men intervjun gick bra, och jag fick det jag ville säga sagt. Direkt efter kändes det inte jättebra, men ju mer dagen fick gå, ju bättre kändes det. Jag frågade hur många utifrån som hade sökt, och det var ett 30-tal, vilket betyder att det är många som ska slåss om samma platser. Det finns verklinge INGA garantier!

Men! Hur mycke jag än (dom flesta dagar) vill gå här ett år till, för min egen skull, musikaliskt och personligt, så känner jag ingen katastrofkänsla om jag inte skulle få stanna kvar. Visst, jag skulle nog bli jätteledsen, men jag ser inte på min framtid med panik. Det har jag fått nog med, då det känns som det är det enda jag sysslat med att ha dom senaste 4 åren.
Om jag inte skulle komma in på skolan, har jag bestämt mig för att försöka se mig om. Långvarigt eller kortvarigt. Jag kanske kan hyra in mig hos någon kompis i någon stad, se om jag hittar något jobb.
Jag vill inte snöa in mig i ett hörn igen! Usch! Nu, med mitt nya jag, blir jag ledsen när jag tittar tillbaka på mig själv. Så mycke jag ville men aldrig vågade göra, och så mycke tid jag la ner på att känna mig ensam och deppad.
Aja, vad som än händer till hösten, om jag blir kvar på Dallas eller ej, så blir det en nystart, och jag ska se till att det blir med ett bra innehåll!

I'm learning to walk again
I believe I've waited long enought
Where do I begin?
I'm learning to talk again
Can't you see I've waited long enought
Where do I begin?

/FF

Såhär är det...
Jag har under den senaste tiden varit väldigt negativ. Jag har lyckats se allt från den dåliga sidan, jag har klagat på typ allt! Jag har skitit i mycket för vad har det varit värt? Jag har sjunkit mer och mer mot botten, och ju dunklare det blivit ju svårare har det varit att se mig själv, och andra! Jag har inte fattat vad jag gjort här på Dallas, och jag har stört mig på andra, osv. Magsmärtor, PMS och förkylning med feber har ju sen inte gjort det roligare att försöka vara glad och tro på mig själv.

Under den gångna veckan har jag blivit väldigt less på mig själv. Jag har blivti medveten om hur jag tänkt, känt och betett mig. Och igår fick fler nog. Något jag nu tackar för! Miriam och David sa sin mening, och det gav mig en skjuts i mitt beslut att bestämma mig för att få mig upp igen! För, det sårar folk att inte uppskatta det positiva man får från andra!
Sen är det tyvärr så, att jag har svårt att hålla negativa saker inom mig. Det känns lättare att få väha ur mig istället för att lasta i mig. Vilket jag fattar är tråkigt för andra, men jag tror också att det är ganska mycke därför jag varit så negativ på sistone. Jag hade en lång period då jag höll allt kvar på insidan, och nu var det nog tvunget att komma ut.
Jag ska i alla fall försöka häva ur mig allt på något annat än mina nära och kära. Jag ska försöka vara glad och positiv för att JAG vill det, och jag ska ta åt mig av det som folk säger är bra om mig! För.. inte för att skryta, men.. Jag är ju faktiskt inte så tokig. ;P

Så, detta blir mitt allmänna sätt att säga Förlåt!

Nu har jag alldeles strax min intervju för ett nytt år på NML! Önska mig lycka till!
Ha en fin dag!

Igår morse vaknade jag upp, hängig och konstig. Jag gjorde mig i alla fall klar och kilade iväg för att sjunga upp ordentligt. I en timma satt jag och kämpade med övningarna, men det var en mentalt jobbig uppsjungning, för jag klarade inte av att pricka tonerna! Mina stämband gjorde lite som dom ville... Insåg att jag mest troligt var tvungen att stryka mina bidrag till dagens spelning.
Kvart över 10 skulle klassen samlas för att bära ner instrument, kablar m.m. Jag insåg då att jag hade feber... Vart jag mer peppad på att åka till umeå då? Nää...
Väl framme vid glaskuben lastade vi in, riggade och drog igång. Det var kallt och ruggigt. Vi hade ju inte vädret på vår sida heller. MEN! Det blev trots allt en bra dag! Jag vart plötsligt pigg och glad! Trots för lite mat i kroppen fick jag ändå energi. Jag klarade av att sjunga båda mina låtar (uppsjungningen gav resultat i alla fall!), jag skrattade och dansade bugg med Tom på torget! haha!
Men det var skönt att komma hem! Dock slog förkylningen till på riktigt efter hemkomsten, men jag var glad i alla fall! Får jag skratta mycke så spelar mycke annat inte så stor roll. :) + i kanten var pizzan vi åt till middag, dom varma bullarna vi fick som blev över från dagens spelning, och att sverige vann hockeyn!

¤ Jag har haft hemsk huvudvärk bak i nacken och upp heeela dagen idag. Bönade och bad till mig en nackmassage innan jag skulle lägga mig, och jag känner mig redan typ 5 kilo lättare! Tack!!!
¤ Jag nyser, jag snörvlar och det sticker i halsen....
¤ ...Fint då, när vi har spelning inne i glaskuben på umeås torg imorgon... Vi får se om det blir något soloframträdande för min del imorgon eller inte.
¤ Jag har typ ingen frukost till imorgon, kom jag på... Lätt att glömma bort att handla när man får så mycke mat på skolan. *lyxproblem nr 1?*
¤ Jag har börjat fundera på hur jag ska få råd med att spara penagarna jag tjänar i sommar och ändå resa lite, köpa elpiano och gitarr och sen ha råd med ett år till på folkis... Gitarren kanske måste prioriteras bort, men jag vill inte!
¤ Känslan av att man är ivägen hela tiden är inge trevlig.
¤ Har hört att det ska komma en massa snö nu igen... Hallå! Det är maj! Jag vill inte ha någon mer snö!
¤ Jag inser att jag måste "look on the bright side of life" mycke mer, även om "skit samma" funkar väldigt bra till allt just nu också.
¤ Jag saknar min familja! Och jag vill pussa Hugo!
¤ Fredagen var den 4 maj. Jag hörde en säga "May the forth be with you"

Take care now, byebye then!

Förra veckan skrev Nils, David, Lotta och jag en låt tillsammans med våran ensemblelärare Marcus.
Det blev en lite punkigare låt, men den skulle också passa Lars Winnerbäck, så vi har funderat på att skicka den till honom. Lite hjälp med materiall till hans kommande platta?

*röd dag*röd dag*röd dag*röd dag*röd dag*röd dag*röd dag*röd dag*röd dag*röd dag*röd dag*röd dag*
*röd dag*röd dag*röd dag*röd dag*röd dag*röd dag*röd dag*röd dag*röd dag*röd dag*röd dag*röd dag*
*röd dag*röd dag*röd dag*röd dag*röd dag*röd dag*röd dag*röd dag*röd dag*röd dag*röd dag*röd dag*
*röd dag*röd dag*röd dag*röd dag*röd dag*röd dag*röd dag*röd dag*röd dag*röd dag*röd dag*röd dag*
*röd dag*röd dag*röd dag*röd dag*röd dag*röd dag*röd dag*röd dag*röd dag*röd dag*röd dag*röd dag*
*röd dag*röd dag*röd dag*röd dag*röd dag*röd dag*röd dag*röd dag*röd dag*röd dag*röd dag*röd dag*
*röd dag*röd dag*röd dag*röd dag*röd dag*röd dag*röd dag*röd dag*röd dag*röd dag*röd dag*röd dag*
*röd dag*röd dag*röd dag*röd dag*röd dag*röd dag*röd dag*röd dag*röd dag*röd dag*röd dag*röd dag*
*Jag vill ha en röd dag!


Och jag vill ha en kram!

---

På tal om inget så drömde jag imorse när väckaren ringde, att min klasskompis Gunnar just skulle stoppa ner sin fot i en kanna... Jag tittade ju på väckaren, och såg att det bara var 5 minuter kvar tills jag verkligen var tvungen att stiga upp, så jag försökte få Gunnar att låta bli att stoppa ner foten, för han skulle inte hinna få upp den ur kannan innan väckaren skulle ringa igen och jag verkligen var tvungen att stiga upp.
Det är sjukt att man kan fortsätta drömma även om man vaknar och är fullt medveten om tid och rum.
Nu kan ju intresseklubben anteckna!

På eftermiddagen samlades ett gäng dallasianer vid Aspen för att ha lite trevligt tillsammans. Det spelades kubb, kastades kubb och carpades massor med sol! B.E.A.utiful!

 

Efter middagen packade vi ihop oss och begav oss till ett berg en liten bit bort. Vi gjorde upp en eld, grillade marshmallows, banan med choklad, skrattade och hade det trevligt! Jag, Tom och Nils hade sen munspelsjam!
Kanonmysigt!

Tillbaka på dallas ett par timmar senare, möttes vi sen upp i bastun, jag och några till. Det var skönt att tina upp efter en kall men trevlig stund i kvällssolen.
Nils och Tom bjöd sen in till musik-intro-tävling i Aspen. Det var kul! *Mitt lag vann*

Gabbe avslutade officiellt kvällen med att kl.00.00 hålla ett vårtal ute på gårdsplanen. Han hade skrivit en text om att våren ska stå för en nystart! Jättefin text! Mysigt hade vi också i den trånga klump människor vi tryckt ihop för att hålla värmen under talet.

Utan att skämmas, utmämner jag denna valborgs till den bästa jag haft!
Tack, underbara vänner!