Nästa onsdag är det skolavslutning på Dallas... Det är 9 dagar kvar... 9 dagar av två läsårs underbara tid!
I tro om att göra bort lite bearbetning, tog jag mig i kragen och plockade ur dom flesta lådor i mitt rum, torkade ur dom och stängde dom "för gått". 
Med en klump i halsen plockade jag också sakta ner mina rytmer och min stora kvintcirkel från väggen. Några av mina "polaroidbilder" fick också åka ner i plastfickan, för att sen packas ner i en flyttlåda. 

 

Efter lite övrig bortstökning, la jag mig nyss på sängen och tittade mig runt. 
Jag vet att jag måste, och jag vet att jag borde, men jag känner mig inte redo för det här!

 

♥Dallas♥

 

Ni vet, när man vaknat upp på ett inte jättebra humör och man har satt sig i solen. När pojkvännen kommer springandes med en gitarr och plötsligt spelar och sjunger en egenskriven låt till sin flickvän. Ni vet, när men ligger på en filt med flera goa människor och pratar om allt mellan himmel och jord, och när killen man aldrig lärde känna förrän nu är jättesocial och jättetrevlig, och som också bjuder på solskyddsfaktor till alla! Ni vet, en sån där dag då man bränner sig för att man inte kan slita sig från värmen, solen och gemenskapen i den vackra världen. När man repar med vidöppna fönster och låter alla höra, trots att man inte sjungit upp och så. Ni vet, en sån där dag då känslor får utlopp i olika former, en sån där dag då man får saker sagt. När man kan skratta åt hur någonting har varit, som tex 18 maj 2013! Ni vet, när man kommer ner i ett allrum och en gammal klasskompis sitter där och överssaskar. Och när man äter middag halv tio på kvällen, när man egentligen tänker att klockan är ca åtta. En sån dag då man inser hur mycke man tycker om människor på riktigt, och man egentligen bara skulle vilja preja in de i deras fejjor. Ni vet, en sån där kväll då man går en kramrunda innan man säger god natt till alla som sitter och kollar på nån sorts hockeyfinal på tv. 
Ni vet, en sån där dag som innehåller både skratt och gråt, glädje och ilska, gemenskap och ensamhet, värme och kyla och i hjärtat - ganska mycke kärlek! 

 

Jag har ingen motivaion! Noll, nada!!
Jag får inget gjort, och jag är inte peppad för det som komma skall! Cirkeln blir ond och jag önskar ofta att det bara kunde ta slut nu! 
Jag älskar folkislivet, och skulle vilja stanna kvar här forever! Jag älskar musik, och önskar att jag kunde känna draget att göra det till något mer seriöst framöver. Men just nu är det nog lite för mycke. 

Jag försöker att inte drömma mig iväg för ofta till när jag har pengar och kan resa, för då känner jag mig bara ännu mer omotiverad att stanna kvar. 
Men, den här omotivationen har jag varit med om förr, jag vet att det går över, och egentligen vet jag ju att jag älskar det här! Men, jag vet också att jag är redo att lämna boet, sträcka ut mina vingar och flyga igen! Även om kärleken till det som finns här kommer att göra att det gör väldigt ont att lämna det bakom mig! 

 

Hur som haver! Det är fritt fram att be för lite motivation, eller motivera mig på annat sätt, om nån känner för det. :)

Nu ska jag ta å leta reda på någon spännande dokumentär ( http://dokumentarfilmer.se/ ), så ska jag försöka ta mig i kragen imorgon. Promenad halv 8, japp! He bli!

 

 

 

För någon dag sen satt jag och kollade igenom min bloggs begynnelse. Jag insåg att jag verkligen har lagt om mitt bloggande, och ibland känns det lite tråkigt. Förr skrev jag mer om vad jag kände och tänkte, nu är det mer som en dagbok, vad jag har gjort eller ska göra. Det jag dock är glad att jag kommit ifrån är alla dystra tankar. Jag var så sjukt opeppad på framtiden, du vet, det var just efter studenten, augustiångesten gnagde året runt och jag hade nog rent av ganska tråkigt. I alla fall mellan resorna till Luleå eller TG-kvällarna. 

Ibland skulle jag vilja börja om att skriva på det sättet. Idag är jag så pass duktig att dokumentera mina dagar med nån typ av bild, i mobilen eller systemkameran, så jag minns ju vad jag har gjort ändå. Men jag minns inte lika mycke av vad jag tänker eller känner, någon månad senare. Privat dagbok är ju ett alternativ, men det är tråkigare. 
Men, då är det ju det att min syn på vad jag ska dela med mig till vem som helst har förändrats. Så därför tar det ibland stopp! Och dom dagar jag egentligen skulle kunna skriva "dagbok" på bloggen med bilder m.m, men jag egentligen är sugen på allt välla ur mig allt jag har där inne, så blir det inget av det. 

Jag tror faktiskt att jag nog aldrig kommer att stänga ner min blogg (om inget extremt händer) men, den kommer nog alltid att gå upp och ner, vad gäller antal inlägg eller mellan dagboksinlägg till tankar och känslor. Men, på nått sätt kommer det ändå alltid att vara något som hör till min historia. Det är ändå mest roligt för min egen skull att läsa allt igen, månader eller år senare. 

 

Där kom några tanker i alla fall! 
Nu ska jag gå å äta lunch!
Tjing!