Det bästa av allt med att återvända till Örebro, är att jag inte ens hann börja på min resa ner innan mina nyfunna vänner började höra av sig och fråga när jag skulle komma tillbaka! 
Att gå till ungdomsmötet, och folk passerar andra för att gå fram till just mig och ge mig en kram! 

Att någon visar så stort intresse av att få veta mer om mig, för att jag är jag!

Jag fick tillåtelse att åka hem tidigare från serveringen på ungdomsmötet Kingdom culture, för att jag var så slut att jag nästan mådde illa. Men, jag är ändå så glad! Jag ska putta ner jante från sängen och njuta av känslan när jag nu snart ska sova, för att vara efterlängtad är en känsla jag verkligen uppskattar att känna! 

Det känns på nått sätt som att det är ett nytt blad nu, ett kapitel 4 i Boken om "Martina i Örebro" ska börja skrivas, och jag hoppas att det kommer att bli ett minst lika bra kapitel som kapitel 3! Det kapitlet gav mig en bra grund för en bra fortsättning!

 

Men nu, sova! Amen!

 

 

Sjukan har just släppt sitt stadiga grepp om mig. Jag är fortfarande förkyld och hostig, men idag är jag i alla fall pigg, till skillnad från igår. 
Vincent anlände till Jörn för precis en vecka sedan. Med sig hade han en rejäl förkylning från ett läger han just varit på. Att jag också skulle bli förkyld kändes nästan självklart. Radan före helgen kände jag att det var på gång, men jag kände för att låssas va stark. Jag höll utbrottet borta med ipren och ett glatt humör. Men, i lördags pallade jag inte mer. Jag brakade ihop med feber och förkylning! 

 

Efter en lördagnatt med feberfrossa, stod jag ändå på söndagen på folkparkenloppiset i stan. Inte värt det! Varken fysiskt, psykiskt eller ens så att det syntes i min plånbok. Nog för att jag inte hade så mycke av värde med mig, men jag var nog inte heller en så bra försäljare. Hängig och blank i ögonen, och med sånna lock i öronen att jag inte kunde höra vad kunderna sa.... 
Väl hemma i Jörn igen så däckade jag totalt! Sen dess har jag legat i sängen, i stort sett. 

 

Men min förkylning kom ändå rätt passande. Vincent har haft en massa sommarplugg, hemtenta och jobb att ta hand om. Så, vi har varit upptagna med varsitt. Men, ibland har han tittat in till mig, frågat hur jag mått, dragit ett skämt, lagt sig breved och hållit om mig, eller sett ett Masterchef-avsnitt för avkopplings och sällskapets skull. ♥

 

Innan jag blev sjuk, och när Vincent just tillfrisknat, så hann vi ändå med en sväng ut på mampaps flotte, för fika i solen. Vi hann också ha en mysig grillkväll på gården. Ett tacksamhetsämne i sommar är att det inte är så mycke mygg som jag bävade för innan jag åkte upp! Underbar kväll!

 

 

 

 

Jag har lånat min egen lägenhet för en stund. Det är på ett sätt en konstig känsla, att känna sig så hemma och som att jag aldrig lämnat den, fast jag inte varit här på typ 11 månader. Det är inte heller ens mina egna grejer i den.
Hur som helst. Det är skönt att vara ensam en stund. 

Jag har lånat lägenheten för att öva lite i helgen. På tisdag ska jag, Markus och Nils spela på ett musikcafé på mobacken, och med tanke på hur lite jag sjunger nu för tiden, så känns det nödvändigt att försöka sträcka lite på strämbanden. Men, det går ingen bra alltså... Jag är lite för allmänt stressad, och jag känner så tydligt att det satt sig i halsen. Det är verkligen en skillnad. Det är inte bara otränade stämband, det är annorlunda. 

 

Men det är mycke småsaker just nu. Sånt som kanske inte verkar jobbigt eller konstigt i någon annans öron, men som skapat en klump av oro i mitt bröst. Jag längtar till den dag då allt har bockats av! För just nu är det flera saker som jag måste vänta på, jag är lixom stressad i förväg för något jag inte kan göra förrän "imorgon, för kontoret är inte öppet förrän då", "jag ska inte träffa person x förrän på....", "jag måste vänta på beslut av..." m.m.  

Men så känner jag också tacksamhet. Vissa jobbiga grejer lär en ju nya saker om en själv. Påminner och ger perspektiv. Och jag tror ändå att det är så, som jag hörde i gudstjänsten jag var på i förmiddags på Pingst, att "Tron tar inte bort problemet, men den tar oss igenom det". Och när jag är i sånna här perioder, med stress och oro, och jag ber om frid, och får det, om så bara för en stund, så är det en fantastisk känsla att få känna. Frid. 

 

 

För övrigt så innehöll predikan idag mycke som var matnyttigt. Jag brukar aldrig va duktig på att minnas eller anteckna på gudstjänster, men idag gjorde jag det, och det är jag glad för. 

 

Jag gillar min egen comfortzone, men jag har drömmar, och jag har en längtan, och dessa är inte inom min comfortzone... Och detta, tillsammans med jantelagen blir ett av alla mina berg jag har i mitt liv. 
Jag måste själv jobba på att gå ur min bekväma bubbla, verkligen tro att en tro stor som ett senapskorn verklinge kan flytta berg. Men också att ha höga förväntningar på Gud! 
"There can be miracles, when you belive!"

&, "a faith without deeds is dead".