Jag gick in på salen för att hjälpa patiente att få kvällsfika, få tänderna borstade och bli omstoppad för natten.
När det var dax för tandborstningen, bad jag att få tandproteserna, hjälpte patienten att få munnen sköljd sedan gick jag till handfatet för att borsta proteserna.
Patienten hade en anhörig på besök. Den anhörige förklarade för patienten att jag var en undersköterska som tog god hand om patienten. Patienten började mumla ett annat ord istället för "undersköterska". Ordet blev sagt många gånger innan den anhöriga till slut hörde vad det var för ord.
"Ängel".
Den anhöriga frågade patienten om det var vad patienten tyckte att jag var. Patienten sa ja.

   Det är fortfarande tungt på jobbet nu. Vårdtunga och tidskrävande patienter.
Det är många och långa dagar på en vecka i mitt schema, och allt i kombination gör mig inte alltid så peppad. Jag känner mig rätt less vid det här laget. Inte på patienterna eller personalen, utan på tyngden och den stressiga känslan i allmänhet, inte bara på jobbet, utan i mig själv också.
   Men när petienten kallade mig för en ängel, och när patienten gav mig en puss på handen när jag skulle säga god natt, så blev allt slit värt det. Det värmde mitt hjärta och det gav mig en push i mitt självförtroende.
Det kändes underbart att veta att jag lyckats, att patienten var så nöjd med den vård jag gett, vilket också var och alltid är mitt syfte. Att hjälpa på det bästa sätt jag kan...