Ja! Det gör vi! Kom igen! Vi drar!
Dom orden fick avsluta lördagens middag med kusinerna hemma hos oss.
Eftersom söndagen ändå skulle spenderas uppe i Adolfström, eller helt enkelt fjällen, så beslutade vi oss för att väldigt impulsivt åka iväg redan kvällen före och tälta.
Klockan var närmare 20.30 när vi kom på den brillianta idén.
Eija, Betty, Peter och jag skyndade oss då att plocka ihop kläder, sovsäckar, mat och allt annat man behöver. Allt utom pinnarna man sticker i marken då man sätter upp ett tält. "Äventyr" sa vi alla då vi satte oss i bilen och begav oss på den långa resan till fjällen i mörkret.

Jag visste att jag hade en bekant på en camping i närheten av Adolfström, och då vi i mörkret inte hittade någonstans att sätta upp tältet hörde jag av mig till honom i mer eller mindre dersperation!
Denne bekanta, eller rättare sagt Simon Nilsson, hade jag inte träffat på ca 5 år, så det blev i alla fall ett gott återseende! Han Var själv där uppe i fjällen för att fiska, och bodde med sin kusin, farbror och far på den där campingen.
Även om campingen inte var för tältgäster, så slog vi ändå upp tältet där på en gräsplätt mitt i mörkret.
Mörkret som även fick oss att tro att vi befann oss mitt i skogen, brevid en liten sjö/träsk. Det visade sig dock senare att vi hade trott fel.

Så till den roligaste delen av resan, enligt mig... Tältuppsättningen!
Allt vi hade var ett svagt sken från en lycktstolpe. Vi hade ett innertält, ett yttertält, tältpinnar (- fast på fel plats), men inga tältpinnar att stoppa i marken.
När vi till slut var tvungna att kalla oss "klara" med tältbygget för att över huvutaget hinna sova någonting, så låg det stenar, vattenflaskor, domkrafter, trehjulingar m.m. som tyngder på yttertältet.
Jag sov i alla fall gott! Betty hade dock haft en tältduk som muckat med henne hela natten, eftersom det blåste, och något geni satt tältet i fel riktining!

När vi efter den regniga och trehjulsgnissliga natte steg upp och gick ut ut tältet, fick vi se vart vi egentligen hade hamnat! Det var minsann inte bara skog och ett litet träsk! Det var berg och djupa dalar, en stor vacker och gnistrande sjö, och en otrolig utsikt helt enkelt!
När vi var klara, begav vi oss till Adolfström. Därifrån flögs vi med helikopter till toppen av fjället Tjäcksa som ligger 1092 m.ö.h.
Att sitta i den där helikoptern var en lattjo känsla. Som att man satt i en leksakshelikopter som hängde i ett snöre, det gick så lätt och det var så "guppigt" av alla kastvindar.
Väl på toppen möttes vi av en kraftig blåst! Hoppade man rakt upp så landade man någon decimeter därigrån. Vi möttes också av en tjock dimma, eller vad man nog skulle kalla moln om man var längre ner. Men snart lättade detta, och vi fick se en vidunderlig utsikt!
Innan vi begav oss nerför fjället, skålade vi med vin på toppen, och önskade oss en riktigt bra dag!

 
Under vandringen ner togs det mycket kort, vi stannade och drack av kallkällvatten, fikade bulla och vin, vandring i regn och i solsken. Det var fantastiskt! 
Dock ville jag under dom sista kilometrarna, bara gråta! Jag hade vaknat på morgonen och haft träningsvärk i låren. Hela lördagen hade jag nämligen hoppat upp och ner på en stol i flera timmar, då jag hjälpt kusinerna att måla om i deras gillestuga. Träningsvärk i låren är inte bra att ha före man vandrar nerför ett berg... Man är nog så skakig bara av träningsvärken, och skakis i benen blir man ju när man går nerför, med eller utan träningsvärk. Kombinationen var inte bra!
6 kilometer från toppen och ca 3,5 timmar senare kom vi så äntligen fram till Värdshuset.
Där fick vi mat, våffla och gókaka innan det var dax att med båt åka tillbaka till där vi startade med helikoptern.
Vi var 4 totalt uttröttade ungdomar som satte oss i bilen för att äntligen köra hem igen.





När vi kom allra längst opp, vi trodde vi skulle blåsa av bergets topp.
Där uppe var det mycket dimma, och det säger vi inte bara för att det ska rimma!
Till slut lättade detta dimmskikt, och vi fick se en vidunderlig utsik!
Sen bar det av ner för bergets brant, och på en och annan hal sten vi slant.
Bullar och vin var dagens färdkost, tur vi inte tog för mycke, då hade vi varit lost.
Det hade gått lättare om vi bättre fått sova, men att slå upp ett tält utan pinnar är svårt kan vi lova.
Till slut kom vi fram till värdshusets port, och vi blev imponerade av att maten kom så fort.
Så nu är vi mätta på middag och kaka, men nu är vi redo att åka tillbaka.

/Eija, Peter, Betty och Martina

Det har varit en bra dag idag. Pecis en sån dag jag behövt...

   Jag sov ut ett bra tag imorse. Tog ett tag innan jag lyckades kunna somna igår.
Drog mig rätt länge också. Var en skön känsla att känna att jag verkligen bara var ledig! Inget stressigt jobb som kallade.
Blev sedan ett blött samtal till mamma och några sms hit och dit.
En timma senare var mamma här och hjälpte mig att städa lägenheten. Blev också en uppdatering av sista tidens händelser av alla de slag. 
   Vi begav oss sendan in till stan och shoppade lite. Jag fyndade en del faktiskt! Bla 2 par mjukisbyxor! Inte illa, säger jag! Blev också en ny almanacka och en ny hood-cardigan.
När hungern tog vid, bjöd mamma mig på middag på Kitchen. En god och mycket trevlig stund.
Senda bar det söder över, till Anderstorp. Stötte på min morbror på Jacks, och stod där en stund och pratade. Länge sedan sist!
  
   Fick sen skjuts hem. Ringde tillbaka till kusinen Betty och tremeninen Sara som tidigare under dagen hört av sig med önskan om att ses under kvällen. Det beslutades om en film, och att vi skulle möta upp på Hemmakväll.
Jag och Sara möttes upp lite tidigare för att promenera tillsammans in till stan. Det var trevligt!
Valet av film, tja, vad ska man säga... Vi såg "Rallybrudar", och den var väll Okej. Lättsmält och lagom för mitt tillstånd. Dock kanske inte den bästa svenska film som gjorts.
Blev i alla fall en skön stund i min lilla lägenhet med film, glass och trevligt sällskap!

   När sällskapet gett sig av, infann sig en rastlöshet hos mig. Även värmen gjorde sig påmind igen, vilket gav mig en otrolig lust för att gå ut och gå.
00.30 var jag på väg för att möta min kusin Carro. På Anderstorp-Centrum möttes vi, och gick därifrån en ca timmas lång promenad. En helt underbar promenad enligt mig! Perfekt temperatur och trevligt sällskap!
Sen vet jag att många kanske anser att man som tjej inte borde vara ute och gå kl. 1 på natten, inte ens i lilla Skellefteå! "Våldtäcktsmännen har aldrig rast eller lov" som en klok en gång sa... Ikväll fick dock inte den tanken styra, för en promenad var verkligen vad jag behövde! Och det gick ju goda!

   Nu ligger jag här i min säng. Det känns lite ensammare än vanligt... Har dock sällskap av Maria V på MSN, men känner att det snart är dax att slå igen ögonlocken. Det är ju en ny dag imorgon!
Hur som haver är jag kort och gott nöjd med dagen. Den har varit ledig och spenderad med viktiga människor!
Tack!

Jag har haft lite formuleringsproblem på sistone. Därför har mina senaste inlägg här på bloggen bara blivit utkast som aldrig publicerats.
En sammanfattning av dom utkasten är kort och gott att denna sommar varit den mest känslosamma någonsin.
Jag har känt mig så lätt berörd av händelser, tankar och musik m.m.
Jag har varit ledsen, känt mig ensam och förvirrad.
Jag har varit stolt och glad över mig själv och andra.
Jag har längtat och saknat.

Det finns mycke som skulle kunna tyda på att denna sommar varit den bästa just därför, men också den sämsta.
Aldrig någonsin har jag utvecklats så mycke, och känt en sån stolthet över mig själv som denna sommar. Glädjen över stöd och uppskattning har fått betyda så mycke. Även stolthet över andra, och att jag också fått betyda något för andra. Jag har fått träffa Klara på hemmaplan, och det är alltid lika underbart att få spendera tid med den underbara tjejen.
M.m.
Dock har det varit det motsatta ibland också.
Då jag inte varit stolt över mig själv, eller inte alls känt uppskattning av andra. Då jag känt mig ensam.
Sen har jag ju varit ordentligt sjuk ett bra tag också. Det drog ner mig ganska mycke. Känslan av att inte vara trodd som sjuk, att inte ha någon ork och att ha ont.
Att jag i stort sett missat hela sommarvärmen och sommarsolen pga denna sjukadom och allt tungt arbete på avdelningen.

Nu slår det mig! "Fotspår i sanden" har handlat om mig i sommar.

Fotspår i sanden 

   En natt hade en man en dröm. Han drömde att han gick längs en strand tillsammans med Gud.
På himlen trädde plötsligt händelser från hans liv fram.
Han märkte att vid varje period i livet fanns spår i sanden av två par fötter: det ena spåret var hans, det andra var Guds. 

   När den sista delen av hans liv framträdde såg han tillbaka på fotspåren i sanden.
Då såg han att många gånger under sin levnadsvandring fanns det bara ett par fotspår.
Han märkte också att detta inträffade under hans mest ensamma och svåra perioder av sitt liv. 

   Detta bekymrade honom verkligen och han frågade Gud om detta.
"Herre, Du sa den gången jag bestämde mig för att följa Dig att Du aldrig skulle överge mig
utan gå vid min sida hela vägen. Men jag har märkt att under de allra svåraste tiderna i mitt liv
har det funnits bara ett par fotspår. Jag kan inte förstå att Du lämnade mig när jag behövde Dig mest.

   HERREN svarade: "Mitt kära barn jag älskar dig och skulle aldrig lämna dig under tider av prövningar och lidande. När du såg bara ett par fotspår - då bar jag dig.

Författaren okänd

   Jag gick in på salen för att hjälpa patiente att få kvällsfika, få tänderna borstade och bli omstoppad för natten.
När det var dax för tandborstningen, bad jag att få tandproteserna, hjälpte patienten att få munnen sköljd sedan gick jag till handfatet för att borsta proteserna.
Patienten hade en anhörig på besök. Den anhörige förklarade för patienten att jag var en undersköterska som tog god hand om patienten. Patienten började mumla ett annat ord istället för "undersköterska". Ordet blev sagt många gånger innan den anhöriga till slut hörde vad det var för ord.
"Ängel".
Den anhöriga frågade patienten om det var vad patienten tyckte att jag var. Patienten sa ja.

   Det är fortfarande tungt på jobbet nu. Vårdtunga och tidskrävande patienter.
Det är många och långa dagar på en vecka i mitt schema, och allt i kombination gör mig inte alltid så peppad. Jag känner mig rätt less vid det här laget. Inte på patienterna eller personalen, utan på tyngden och den stressiga känslan i allmänhet, inte bara på jobbet, utan i mig själv också.
   Men när petienten kallade mig för en ängel, och när patienten gav mig en puss på handen när jag skulle säga god natt, så blev allt slit värt det. Det värmde mitt hjärta och det gav mig en push i mitt självförtroende.
Det kändes underbart att veta att jag lyckats, att patienten var så nöjd med den vård jag gett, vilket också var och alltid är mitt syfte. Att hjälpa på det bästa sätt jag kan...