Brännskada?

Efter jobbet gick jag en promenad i regnet. Jag gick förbi hos Edvin och hämtade lite grejer, sen till ICA och handlade.
Det regnade ute, men det var faktiskt en riktigt skön promenad ändå!
Byxorna åkte dock snabbt av när jag kom hem, och byttes ut till mina korta shorts. Jag var varm i kroppen efter promenaden så det kändes lagom.
Vandrandet hade också gjort mig hungrig. Så, jag startade genast med att tillaga middagen.
När makaronerna kokat klart var det dax att hälla dom i durkslaget.
Av någon anledning skvätte det till, och plötsligt kände jag hur det brände på mitt högra lår. Det var inte bara någon droppe som stänkte på mitt ben, jag skulle i alla fall kunna uppskatta mängden till minst en deciliter.

Du som varit hemma hos mig, i min så kallade "lägenhet", vet att jag inte har någon dusch i den.
Dom som byggde denna lägenhet tänkte verkligen inte på olika olyckor som skulle kunna hända.
I detta fall - hetvatten på låret...
Det är ju inte direkt så att jag rymms i handfatet... Och innan jag har blött en handduk för att badda/kyla med så är ju skadan redan för mycke skedd.

Jag tittade ner och såg det heta vattnet rinna ner för benet.
Jag ställde snabbt ifrån mig kastrullen och försökte komma på hur jag skulle göra.
Till slut kom jag på att jag har en slang som är kopplad till handfatet. (hygiendusch kanske det kallas)
Hoppade in på toaletten och slängde upp benet ovanför toastolen. Vred sedan på kranen och spolade på låret.
Dock spolade jag inte mer än några sekunder, och vattnet jag spolade med var inte heller särskillt kallt.
Nu till det otroliga. Det finns inte så mycket som en rodnad på låret ens.
Var jag tillräckligt snabb ändå?... Tydligen... Men det kändes som att jag stog länge och funderade på hur jag skulle göra.


Ljudet från den röda dosan på väggen

När jag kom ut i korridoren tjöt det till. Det var ett ljud jag aldrig hört förut...
Jag tittade mig runt för att se vart det kom ifrån. Det enda jag kunde se var den röda dosan på väggen lite längre ner i korridoren. Jag tittade mig runt en gång till, och från dom andra salarna klev det snart fram fler som såg lika förvånade ut som jag. Vad var det som lät?
Det tog utterligare några signaler innan jag verkligen förstod att ljudet från den röda dosan på väggen var brandlarmet.
I mitt huvud spelades det för några sekunder upp scener där jag bar patienter ner längst spiraltrappan i en rökig dimma.
Tankarna samlade sig dock väldigt snabbt, och jag började vandra mot dom andra i personalen, som liksom jag förmodligen bara skrek frågetecken!
Några ord utbyttes, och genast delades vi upp för att undersöka salarna.
Ingen eld... ingen rök... Vad?
Signalen som ljöd i säkert 10-15 minuter var inte den skönaste för mina öron. Inte bara att den var gäll och hög, den var också enformig och otroligt enerverande!
Patientlarmen försvann bland brandsignalerna. Det var inte bara en som undrade vad det var för oljud.
Bara brandkåren kunde tydligen stänga av den. Det var bara att stå ut... *piip*piip*piip*

Plötsligt blev det tyst. Ingen panik hade uppstått. Ingen brand på vår avdelning heller.
Så frågan kvarstod. Vad var det som hade hänt?

Ryktet säger att någonting hade blivit vidbränt i träningsköket på avdelning 3. Tack och lov att det bara var det i så fall...



Släkten

Jag har börjat förstå att min släkt är lite unik... inte så jättemycke, men lite.
Det har varit tillfällen då jag berättat för kompisar om mina kusiner, och dom blivit förvånade över hur pass mycke vi hänger med varran.
Hur kan man inte vilja hänga mycke med personer som är så sköna och underbara!?

Jag är dock ledsen över att det inte blivit så mycke av det på sistone. Vi går om varran med jobb och annat, och vi bor på olika orter många av oss nu för tiden också...
Det är tråkigt... Saknar dom!

Helt enkelt! Jag älskar min släkt!

Långa ledningar...

Oj, jag gruvar mig för denna dag!
Jag har varit vaken i 20 minuter (vaknade 11.45), och jag känner redan hur mitt huvud inte funkar. Har ont i det också.
Tur att jag inte är på jobbet NU i alla fall... Då hade jag nog knappt förstått hur man stänger av ett larm eller nått...
Bara att göra frukost var nästan ansträngande, höll på att börja bre mackan innan brödet ens låg på bordet.
Huvudvärken är väll för att jag sovit så lite. Men, jag vill kunna somna ikväll, så det fick lov att bli bara 4.5 timmar.
Det som inte dödar, det härdar.

Jag blir tokig!
Om jag inte får sola snart, så måste jag typ gå i ljusterapi med UVlampor!
Jag älskar att ligga i solen och njuta! Och minsta lilla färg på mig gör mig lycklig, eftersom jag är så blek i mig själv.
Men jag minns inte ens när jag låg ute och pressade sist.
Först var jag ju sjuk, då jag till och med hade varit ledig som frisk. Självklart var det ju strålande sol och jättevarmt då.
Sen har det bara varit så, att så fort jag blivit ledig, så har molnen tagit över himlen. Eller så har jag haft annat för mig
som hållit mig från solen.
Jag vill som alla andra, kunna se på mig själv att det varit sommar!

Klockan är nu 12.30. Du ser, bara att skriva detta inlägg tog ett tag.
Känns som att vad som helst kan hända idag.
Tvål på tandborsten? Mjölken i frysen? Tröjan ut och in?
Och just nu är jag inte alls sugen på att träffa någon. Känns som att jag varken kommer vara rolig eller trevlig.
Men, vill nån träffa mig så kommer jag försöka.

Ha en bra dag!
Bye


Forever young

Efter den tunga natten var det inga problem att sova, vill jag lova!
Jag tror att jag sov redan innan datorn hade hunnit stänga ner klart!
När jag sedan vaknade och kikade på klockan, så stod den på 16.43!!!
Hej bara! Så länge hade jag inte tänkt sova!
kan dock inte hjälpas att det var skönt. Men det blir tufft imorgon istället.
Det här är ju sista natten, så imorgon får jag inte sova länge, om jag ska kunna vända tillbaka dygnet!


Jag måste ju vara den enda 20åringen som vill vara några år yngre...
Jag skulle vilja vara 16 år, typ!
Det känns som att livet bara blir mer och mer komplicerat. Näst intill tråkigare också.
Förstå mig rätt! Men jag saknar tiden då man åkte på läger så fort man kunde och hur roligt det var!
Tiden då man visste vart man hade alla! Då alla bodde hemma! Tiden då man gick skola och trivdes med sina rutiner! Då alla hade tid för varran. Då dom stora ansvaren för sitt liv ändå kändes rätt långt bort.
Jag känner inte att jag har nytta av livet som 18 eller 20åring.

Men, samtidigt vill jag skaffa barn, få barnbarn och leva ett långt liv med alla nära och kära!
Ska jag lyckas med det, så måste jag ju gå med på att bli äldre också. Jag måste ta del av livets ansvar och jobbiga situationer. För hur tungt det är kan vara, så är det alltid en utveckling. Och jag lär mig att leva med och i det som sker.
Min dröm att alltid få vara 16 år är ju trosts allt bara för bekvämlighetens skull...

Vem sa att livet skulle vara lätt?



 

Blek nattjobbare...

Så har jag just vakat av min andra natt av tre.
Förra natten var rätt så bra. Det var en del att fixa med, men inte så särskillt tungt ändå.
Denna natt var dock den värsta jag någonsin varit med om!!!
Varje natt kl. 02.00 går vi en runda. Vi kollar till patienterna, vänder och byter på dom om det behövs.
I vanliga fall tar en sådan runda ca upp till en halvtimma.
Inatt höll vi på till efter 03.00 någon gång! Och då började vi långt före kl. 02.00 också.
Det var riktigt tungt alltså!
Sen gick vi direkt för att hjälpa sköterskan som höll på att fixa med en port-a-cat (en dosa som är inopererad under huden på bröstkorgen, så att man kan ta prover, ge injektioner, dropp m.m. ist för att sticka på nytt varje gång. Främst kanske cancerpatienter som har en sådan.)
Hur som haver... Allt krånglade! och jag fick lov att springa och hämta nya grjer hela tiden! En peang, klorhexidin, sprutor, flaskor, kompresser, tegaderm, provrör m.m. Fram och tillbaka, fram och tillbaka!
När klockan var efter 04.00, nästan 04.30 lyckades vi till slut hamna i soffan igen.
Jag tror inte att soffan någon gång varit så skön tidigare, som den var nu!
Btw var det tur att jag hade bra arbetskamrater! Tack Susanne och Anna!

Det var riktigt skönt att cykla hem! Solen sken och det var en riktigt skön temperatur. (visar +28 grader i solen här)
Känns dock bara surt att sova över det fina vädret. Visst, jag kommer nog inte sova heeela dagen, men ändå. Kunde ha fått vara bättre imorgon. Men nä, imorgon när jag inte ska sova hela dagen och sedan också är ledig, då ska det vara mulet.
Jag har verkligen missat sommarsolen heela denna sommar!
Jag är ju typ den blekaste människan på denna jord snart! Det är inge kul!
Jag älskar ju solen! Jag vill kunna njuta av den! Och det är nice att ha lite färg, så, ge mig!

Igår tog jag mig en cykeltur till coop bygg. Där inhandlade jag en målarfärgsburk. Vit färg.
Jag har varit så sugen på att måla på sistone, och när jag för någon vecka sedan verkligen kollade runt här i min lägenhet, så upptäckte jag hur skabbiga listerna runt dörrarna var. Eller, det var väll längesedan jag upptäckte det, men först nu som jag verkligen bestämde mig för att jag ville göra någonting åt det.
Så, igår målade jag hela eftermiddagen. Ser mycke bättre ut nu, må jag säga!
Men jag är inte klar. Men det känns bra, då har jag lite att pyssla med.

BTW! Jag har hört Metallica live inatt! Via en mobil... *hehe* *tack Edvin*

Nu ska jag ta och sova. En natt kvar att vara pigg till.
Snälla Gud! Låt denna natt bli bra! Jag orkar inte vara med om en liknande den som var, en gång till!
◊♦◊                   

Skaffa inte Stroke, kära du!

3 nätter

Nu var det ju jättelängesen jag skrev ett inlägg... Skämmes!
Jag har ju egentligen haft mycke att skriva om, som tex Magda och Jakobs bröllop, eller dagen med Edvin på havet, kanske att jag åter är tillbaka på jobbet.  
Det som har fattats har varit tid och kreativitet.
Det känns tråkigt, men nu har jag ingen lust att skriva om det heller. Så, jag hänvisar till min bilddagbok istället.
(mamartina.bilddagboken.se)

Hur som haver.
I helgen jobbar jag natt. Jag har 3 nätter i rad...
Jag missar alltså Veronica Maggio på Trästock på lördag... Känns riktigt tråkigt faktiskt.
Jag är bara såååå trött just nu! Ögonlocken håller på att falla ihop hela tiden...
Tja, så det är väll dax att sova snart ändå. Jag vet inte vad jag ska göra uppe i väntan på.

Ett bättre inlägg kommer senare, för nu ska jag sova!
God natt!
Kramar!

Långt



Vad har jag gjort?! Ge mig det tillbaka!

Noteringar

Noteringar:

  • Solen lyser.
  • Jag hade rekord i besöksantal här på bloggen i förrgår (hela 18 läsare!)
  • Edvin och jag har varit tillsammans 2 månader och 1 dag idag.
  • Jag har inte ont i halsen längre.
  • Betty får besök av mig ikväll.
  • Linnea kommer hem över helgen.
  • Jag har tappat bort mitt nasspray.
  • Klara saknas redan.
  • Det skulle sitta fint med en ny kamera.
  • Blir bröllop till helgen.
  • Sover över hos syrran inatt.
  • Sång och musik får mig att må bra.


April april...

Sara är lättlurad! :)


Djävulen och frisören

Väckaren ringde 07.40 imorse.
Jag hade tid hos frissan kl. 09.00 och ville vara uppe i tid för att sakta kunna gå in till stan.
När jag efter lång egen protest lyckats få mig upp, gick jag in på toaletten för att göra mig till människa.
Den bild jag mötte i spegeln var dock inte min. Nej, det kändes verkligen inte så! Jag kände inte igen mig själv!
Hela mitt ansikte hade svullnat upp en storlek och ögonen döljde sig inte bara bakom sömniga ögonlock, det var ögonlock i storlek  XL.
Jasi, denna körtelfeber...

Helst av allt ville jag bara avboka tiden hos frissan, men det var lite för sent för det nu. Jag sminkade mig så gott jag kunde för att dölja svullnaderna, och begav mig motvilligt iväg.

När jag väl satt mig i frisörstolen och jag åter igen mötte min spegelbild, var det enda jag ville att få gå hem och låsa in mig, och begrava huvudet i kudden för resten av dagen.
Visst går jag ofta på djävulens fula ord, och att titta i spegeln kan ofta vara jobbigt.
Men så som det kändes att möta sig själv där i stolen, så jobbigt har jag aldrig känt det förr.

När jag så var på väg hem igen, mötte jag en man.
Det regnade ordentligt, det blåste och det var kallt.
Jag gick där under mitt paraply och kände mig dyster.
Mannen jag mötte gick utan paraply, och mot alla han mötte - log han! Ett stort, varmt och glatt leende!
För några sekunder tyckte jag att han var konstig! Sen kände jag mig imponerad nånstans!
Det är svårt att beskriva det, och det kanske verkar som ett oviktigt inlägg i inlägget... Men, hans leende fastnade ändå hos mig. Bara för att jag har en sämre dag behöver det inte betyda att andra också har det.

Le, även om det regnar!


Diagnos!

Äntligen stämmer allt!
Äntligen en riktig diagnos!
Jag har körtelfeber! "Körtelfeber orsakas av ett virus som kallas Epstein Barr."
Däremot är det väll ingen strålande nyhet. Det finns nämligen inget att göra åt det, så det är bara gilla läget.
Jag blev sjukskriven för veckan, eftersom jag fortfarande är så hängig och knappt orkar med kortare promenader.
Men sen är det bara att bita ihop. Tillbaka till jobbet - äntligen! Bara jag orkar i alla fall...
Körtelfeber kan i värsta fall sitta i i upp till 4 månader...

Det första jag gjorde när jag kom hem från doktorn var att googla på körtelfeber.
Alla symtom stämde! Halsont, feber, trötthet, svullna lymfkörtlar i halsen och i ljumskarna (jag trodde jag hade  träningsvärk...) Svullna ögonlock, värk i leder, ont i muskler och illamående!
Att det också sett ut som det gjort i halsen, vilket inbillat att det varit halsfluss...
Jag har också haft svårighet att äta och dricka i o med smärtan i halsen, och också varit tungandad.

Som sagt, inget bra besked, men det känns skönt att ha en korrekt diagnos.

Nu blir det att ringa chefen igen, sen försöka få i mig nån lunch.
Såg att "Så som i himmelen" går på tv idag. kryper nog ner under mitt duntäcke och vilar till den.

Take care now! Bye bye then!

RSS 2.0