Jag har haft lite formuleringsproblem på sistone. Därför har mina senaste inlägg här på bloggen bara blivit utkast som aldrig publicerats.
En sammanfattning av dom utkasten är kort och gott att denna sommar varit den mest känslosamma någonsin.
Jag har känt mig så lätt berörd av händelser, tankar och musik m.m.
Jag har varit ledsen, känt mig ensam och förvirrad.
Jag har varit stolt och glad över mig själv och andra.
Jag har längtat och saknat.

Det finns mycke som skulle kunna tyda på att denna sommar varit den bästa just därför, men också den sämsta.
Aldrig någonsin har jag utvecklats så mycke, och känt en sån stolthet över mig själv som denna sommar. Glädjen över stöd och uppskattning har fått betyda så mycke. Även stolthet över andra, och att jag också fått betyda något för andra. Jag har fått träffa Klara på hemmaplan, och det är alltid lika underbart att få spendera tid med den underbara tjejen.
M.m.
Dock har det varit det motsatta ibland också.
Då jag inte varit stolt över mig själv, eller inte alls känt uppskattning av andra. Då jag känt mig ensam.
Sen har jag ju varit ordentligt sjuk ett bra tag också. Det drog ner mig ganska mycke. Känslan av att inte vara trodd som sjuk, att inte ha någon ork och att ha ont.
Att jag i stort sett missat hela sommarvärmen och sommarsolen pga denna sjukadom och allt tungt arbete på avdelningen.

Nu slår det mig! "Fotspår i sanden" har handlat om mig i sommar.

Fotspår i sanden 

   En natt hade en man en dröm. Han drömde att han gick längs en strand tillsammans med Gud.
På himlen trädde plötsligt händelser från hans liv fram.
Han märkte att vid varje period i livet fanns spår i sanden av två par fötter: det ena spåret var hans, det andra var Guds. 

   När den sista delen av hans liv framträdde såg han tillbaka på fotspåren i sanden.
Då såg han att många gånger under sin levnadsvandring fanns det bara ett par fotspår.
Han märkte också att detta inträffade under hans mest ensamma och svåra perioder av sitt liv. 

   Detta bekymrade honom verkligen och han frågade Gud om detta.
"Herre, Du sa den gången jag bestämde mig för att följa Dig att Du aldrig skulle överge mig
utan gå vid min sida hela vägen. Men jag har märkt att under de allra svåraste tiderna i mitt liv
har det funnits bara ett par fotspår. Jag kan inte förstå att Du lämnade mig när jag behövde Dig mest.

   HERREN svarade: "Mitt kära barn jag älskar dig och skulle aldrig lämna dig under tider av prövningar och lidande. När du såg bara ett par fotspår - då bar jag dig.

Författaren okänd