När jag kom ut i korridoren tjöt det till. Det var ett ljud jag aldrig hört förut...
Jag tittade mig runt för att se vart det kom ifrån. Det enda jag kunde se var den röda dosan på väggen lite längre ner i korridoren. Jag tittade mig runt en gång till, och från dom andra salarna klev det snart fram fler som såg lika förvånade ut som jag. Vad var det som lät?
Det tog utterligare några signaler innan jag verkligen förstod att ljudet från den röda dosan på väggen var brandlarmet.
I mitt huvud spelades det för några sekunder upp scener där jag bar patienter ner längst spiraltrappan i en rökig dimma.
Tankarna samlade sig dock väldigt snabbt, och jag började vandra mot dom andra i personalen, som liksom jag förmodligen bara skrek frågetecken!
Några ord utbyttes, och genast delades vi upp för att undersöka salarna.
Ingen eld... ingen rök... Vad?
Signalen som ljöd i säkert 10-15 minuter var inte den skönaste för mina öron. Inte bara att den var gäll och hög, den var också enformig och otroligt enerverande!
Patientlarmen försvann bland brandsignalerna. Det var inte bara en som undrade vad det var för oljud.
Bara brandkåren kunde tydligen stänga av den. Det var bara att stå ut... *piip*piip*piip*

Plötsligt blev det tyst. Ingen panik hade uppstått. Ingen brand på vår avdelning heller.
Så frågan kvarstod. Vad var det som hade hänt?

Ryktet säger att någonting hade blivit vidbränt i träningsköket på avdelning 3. Tack och lov att det bara var det i så fall...