Snart har jag varit vaken i 24 timmar i sträck. Just nu är jag inte ens trött heller. Kan väll bero på att man oftast är pigg just efter att man har gått en promenad.
Vägen hem efter att ha jobbat natt har nog dock aldrig varit så seg och lång, som idag! Kändes som att jag bara gick och gick, men kom ingenvart. Nu är jag i alla fall hemma till slut, sitter i min sköna säng och äter frukost. Så skönt!

Natten blev faktiskt helt perfekt. Det hände alltid någonting just när man började känna att den där outhärdeliga tröttheten började smyga sig på. Det var allt från patienter som behöve på toa, till en ny patient, annat fix m.m.. 
Men, det värsta var när jag kom ooch gick i koridoren och såg någonting längst där borta. Jag förstod inte varför det var täcken på golvet...där.... Tills jag såg! Det var ju en patient! Och vägen fram till patienten kändes sjukt lång alltså! Att inte ha någon aning om vad som väntade en! Tänk om denne var död?! Turligt nog var inte fallet så, men ändå! Det var lite spännande där en stund.  
Tur i oturen var att det inte var första gången jag var med om det. Strokepatienter är ju inte alltid så medvetna om deras  bristande kroppsfunktioner. Vissa inser inte riktigt att dom inte kan fara och gå själva. Tur att det är sällan det händer, men ett par patineter har jag sett lyckats slinka ner på golvet i ett obevakat ögonblick, tyvärr (som nätterna tex). Alla gånger har det i alla fall gått goda.

Nu sitter jag och väntar på att mamma ska ringa. Jag hade ett missat samtal och ett meddelande i röstbrevlådan när jag vakade av imorse. Det var från Jörnköket om att jobba imorgon. Jag skulle ringa dit bad minichefen... jag har dock naaadaaa pengar på mobilen! Och såklart har jag internetdosan i Jörn också.
Jag hade i alla fall så jag kunde skicka ett sms till mamma, så hon kan ringa upp, så jag kan be henne säga till minichefen att ringa mig igen.... krångligt det där... men, äh... det är bara segt att vänta. Jag vill ju lägga mig och sova lite nu istället!

Äh.. Känns som att jag bara pratar goja nu!
Martina, sluta skriva!
Take care now, byebye then!