Ikväll återvände vände jag till platsen, tillställningen och minnena av en av mitt livs mest traumatiska upplevelser!
Folkets hus i Jörn, Musikskolans uppspelning och en katastrof!
Det var dock inte jag som skapade denna katastrof, men det belv en även för mig!

Året är 2000 (om jag inte minns fel).
Jag står på scenen med min lärare och min klasskompis. Alla tre med en fiol var i högsta hugg.
För mig går det faktiskt hyfsat bra, trots att jag inte kan läsa noter, och inte heller har övat.
För min klasskamrat går det inte lika bra.
Hela uppspelningen blir en flopp av osäkerhet och falskspelande!
Jag gör allt för att försöka "överrösta", men förgäves!
Publiken fnissar... Det är kört!

Idag var det någon annans tur!
Men det gick betydligt bättre för henne än för mig! Tummen upp!



I min kusins klass, alltså årskurs 6 går en tjej som heter Saga.
Du vet vart du läste det först, måste jag nästan säga! För blir hon inte någonting när hon blir stor, ja, då vet jag inte vad! Då har musikvärlden gått miste om en talang!
Hon sjäng en hel massa solon ikväll, och jag blev mäkta imponerad!
Hade jag inte vetat vem tjejen var, så hade jag lungt trott att hon varit som jag gammal, med tanke på hennes sångteknik och röst! Helt otroligt! Jag menar, hon är bara 12 år!

Förutom den briljerande tjejen, var det inte så imponerande. Hon la ribban rätt högt i jämförelse lixom...
Hmm.. Undra hur det är att vara förälder och känna sig tvungen att infinna sig på sådana tillställningar, fullt med falska toner och osammanhängande takter. Eller varför inte urtråkiga föräldramöten!?
Det är inte bara en sak man ska tänka på när man ska bli förälder...
Men jag tror nog att det är värt det!

Tjing!

---

---