10 november 2003.
Dagen började som vilken annan som helst.
Någon större koll på amanackan hade jag inte, utan det var bara måndag rätt och slätt.
En måndag då jag efter skolan skulle gå till pappas jobb och städa.
En dag då jag mest troligt skulle ut och gå med Karro på kvällen.

På skolan hade vi inga vanliga lektioner under eftermiddagen. Klassen hade istället någon typ av temaeftermiddag då vi lekte lekar, gjorde undersökningar m.m.
Därför hade vi inte rast på våra vanliga tider, utan när halva tiden gått så fick vi gå ut på en bensträckare.
Tur var väll det!
Torget, som vårat uppehållsrum så snyggt kallades, var tomt. Därför intog nästintill hela klassen den stora soffan som stod i ena hörnet.

När vi satt där i soffan, kom svenskaläraren Ullis in genom dörren till torget.
I famnen höll hon vad som såg ut att vara en inslagen blommbukett.
Hon höll riktningen mot soffan, och med bara någon meter kvar hör jag henne säga mitt namn.
Ska hon påminna mig om någon uppgift jag glömt lämna in sen jag var sjuk? Ska hon hälsa någonting från mamma som jobbade i matsalen? Sådana tanker rullade runt i mitt huvud.
"Det kom en kvinna med ett blombud till dig" sa hon då.
Med alla blickar riktade mot mig, och då menar jag ALLA, tog jag tveksamt emot buketten.
Rodnaden i mitt ansikte hoppades jag skulle få folk att tro att det var den stora röda rosen som speglade färgen till mitt ansikte.
Inte många sekunder senare var jag springandes över skolgården med buketten i hand.
Hade jag kunnat sjunka ner i marken hade jag hellre gjort det, men det kunde jag inte, så för att komma från allas blickar - flydde jag till min kära mamma i matsalen på andra sidan skolgården.
Skakis och skrattandes försökte jag få fram vad som nyss hade hänt!

Den 10 november 2003 satte det igång, då jag inte längre var flickan i mängden. Då blev jag flickan alla pratade om... På gott och ont.

---

Och, GRATTIS Markus Nyström som fyller 17 år idag!