Nu ligger jag i min säng och känner hur jag långsamt tinar upp.
Fötterna värker en aning, men jag är glad. Ja, jag är verkligen glad.

Kvällen har ägnats på Waynes i sällskap av Karro, min kära vän från grundskolan.
Det har pratats om ditt och datt, om allt mellan himmel och jord.
Sist vi sågs var innan jag blev sjuk i körtelfeber i sommras, så vi hade med andra ord en del att ta igen.
Och det sköna med Karro är, att det är som att ta vid där vi lämnade det sist. Det känns aldrig som att vi varit från varran så länge som vi varit när vi till slut ses igen.

När Waynes stängde, förflyttade vi oss till utomhuset. Nej, vi hade inte pratat klart. Där blev det prat om den sjukt fula väskan som stod i ett skyltfönster en bit bort, och om julaftnar med eller utan respektive (om man har någon), till saker man sagt till någon av misstag m.m.
Tiden bara flöt iväg! Däremot hann jag bli rätt frusen. Men det var det värt. Fast, jag hoppas bara jag inte blir sjuk lagom till örebro-resan...

För ja, på torsdag åker jag till Örebro på kalas.
Det är min kära vän Klara som fyllt år, och som nu ska ha gemensamt kalas med en av hennes kompisar. Franskt tema skulle det visst vara. Ska bli spännande.

Ikväll när jag satt på Waynes med Karro, så fick jag ett samtal.
Det var kantorn från Jörn som ringde och sa att hon hört mig sjunga, nått som mamma visst spelat upp för henne någon gång... Ehh, vad?! undrar jag då...
Hur som haver. Hon undrade om jag ville sjunga några sånger på körens julkonsert om några helger, i kyrkan i Jörn... Ehh... Oj... Jag, va?! Va ska jag göra?!

Det känns som att mitt hjärta slår i fel takt ibland. Som att det rusar...
Obehagligt...

Nu är det dax att sova... Ännu en dag väntar med jobb, städ och packning...
God natt! Kram