*inlägget är mest skrivet för egen del*

"Blir det så att det blir värre och jag måste åka in, då tänker jag inte åka därifrån utan att ha blivit ordentligt utredd! Om det så innebär att dom plockar ut min blindtarm!
Jag har ju som sagt provat på detta förr, och inte bara den gången då jag kräktes av smärtan, så, nått måste det ju vara! Och jag vill inte vara med om det igen!"

Detta skrev jag i mitt sista inlägg...
Det blev mycket värre igår. Så mycket värre att jag till och med bönade och bad om att få bli nedsövd. Det blev jag inte... Men dom gav mig Ketogan intravenöst vilket blev min räddning!
Dom frågade mig på akuten vart smärtan var på skala 1-10. DÅ sa jag mellan 8-9, men nu kan jag ju lugnt säga att det var 10. Jag menar, vill man bli nedsövd pga sin smärta så är det rätt så ont.
Hädanefter i inlägget blir det mer ingående, så, då vet du!
Jag kunde inte vara stilla en sekund. Jag låg på golvet i fosterställning och gungade fram och tillbaka, eller krälade runt på golvet i hopp om att nånstans hitta ett läge som kändes bra. Det var meningslöst...
Så fort jag försökte räta mig uppåt så ville jag bara svimma och kräkas. Bådadera förekom x antal gånger.
När det var dax att ta prover blev det bara för mycke, eftersom dom tvingade mig upp på britsen och till ett läga som var mindre skönt än fosterställningen. Då tappade jag också känseln i mina händer, i läpparna och på näsan. Hela kroppen kändes mer eller mindre som svag sockerdricka. Jag började kallsvettas och jag bönade och bad flera gånger om att dom skulle skynda sig att hänta smärtstillande!
Idag har jag lite ont i halsen och är lite hes. Jag grät nämligen konstant i flera timmar, ojade mig i stort sett hela tiden och mer eller mindre skrek på läkarna att skynda sig! Ja, något värre har jag aldrig varit med om!
Stackars Klara och Anette som satt med mig där inne...
När ketoganet till slut var inne i min kropp, tog det bara 5 minuter innan jag kunde andas "normalt" och jag kände mig näst intill smärtfri. Då deckade jag... Utmattningen var total!

Nu sitter jag hemma i Jörn med mina blåstuckna armar efter en natt på sjukhuset. Jag har sovit hyfsat av utmattningen från gårdagen. Var dock tvungen att fasta hela natten, vilket inte var så skönt heller, eftersom jag bara hade ätit en banan innan jag blev sämre och sämre.

"Blir det så att det blir värre och jag måste åka in, då tänker jag inte åka därifrån utan att ha blivit ordentligt utredd! Om det så innebär att dom plockar ut min blindtarm! "
Som sagt, nu är jag hemma och går runt med smärta längst ner till höger i min mage, så det känns lite ironiskt. När doktorn var och klämde på magen imorse så gjorde det ju inte ont DÄR! Därför skickade han hem mig... Nu ångrar jag ju lite att jag inte stannade kvar och begärde en ordentligare utredning, som jag skrev här ovan.
Eller, jag är väll glad att jag är hemma och får vara med på våran överraskningsfest för Klaras mamma som vi ska ha ikväll, men... Är det blindtarmen som spökar så vill jag ju ta bort den så jag slipper vara med om detta igen! Det är inget jag rekomenderar er andra att nånsin vara med om!