Jag har, av egna erfarenheter lärt mig hur viktigt det är att behålla det man får berättat i förtroende till en själv. Jag har inte alltid själv varit en ängel, det är det svårt att vara, och jag har provat på att höra min egna story genom någon annan, som fått den av någon annan som fick den av mig. Så fel det kan bli på vägen!
Eftersom jag nu har lärt mig av dom misstagen, verkar jag nu inge något sorts förtroende. Det är mig en ära!
Men, just nu känner jag att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen!
Ett antal personer har under den senaste tiden vänt sig till mig i olika sammanhang, med olika berättelser och känslor. Så mycke kan jag säga, för jag tror inte att någon av er skulle veta vem eller vad jag pratar om.
Men för mig, att bära runt på detta, blir det frustrerande. "Lägg det i Guds händer" skulle kanske vissa säga. Joo, men det är något jag alltid tyckt varit lättare sagt än gjort. Jag vet ju fortfarande vad det handlar om, jag ser och hör fortfarande saker, och kommer ändå aldrig ifrån det.
Jag vill ju samtidigt vara en person som folk vill vända sig till! Men jag vill också stå utanför beslut och engagemang. Ibland känns det dock som att jag borde kliva in och ta plats. Trots att jag inte alls har med saker och ting att göra.
Som sagt. Den onda spiralen blir att jag då istället, precis som dessa personer, känner att jag behöver lätta mina tankar hos någon annan. Men, jag har ju lovat!