Nu har den första, riktiga skoldippen kommit. Den då det är skolarbeterna som inte går att ta itu med, och när man väl tar itu med det så finns inte koncentrationen alls! Den som gör att läxorna bara samlas på hög...
Som tur är så vet jag att det bara är för en period, detta brukar ju gå över. Men, det är jobbigt att vara i det, och vänta på bättre tider!
Jag sitter och sneglar på min säng, och jag vill så gärna bara kasta mig i den och sova några timmar till! Ändå är det inte så att jag ligger minus på sovkontot. Nä, det är nog bara så att den årliga hösttröttheten slagit till. Snart har jag vant mig mer vid dunklet och kylan, då blir det bättre.

 

Annars har jag det bra här på Dallas. Det är skönt att jag inte känner samma behov av det sociala livet som förra året, och jag trivs ganska bra i mitt rum nu också. Det tog ett tag innan jag började känna mig hemma här i Granen, men nu så. Jag börjar också ha grepp om alla nya klasskompisar. Jag börjar ha koll på lite beteenden och andra kännetecken för mina vänner. Man vet lite vad man kan förvänta sig så att säga.

Men, det är fortfarande ett fint tomrum efter förra årets härliga människor! *Jag saknar er*