Jag fyller snart 26... Ska man känna sig gammal då?
Jag känner mig gammal. Ibland. Och allt oftare. 
Efter att jag kom ut från Dallasbubblan kände jag mig mycket yngre än jag verkligen var. Jag hade under två års tid umgåtts mest med folk som var flera år yngre än mig, och jag älskade det! Det var mitt sätt att känna att jag hade ungdomen tillbaka, istället för en tid jag aldrig haft med festande och sånt dom flesta andra unga någon gång haft en period av. 

Men nu, ett år senare, har jag märkt att saker har hänt. Kontrasterna är mycket tydligare. 

Den senaste tiden har jag i flera olika sammanhang, verkligen slagits av att "jag känner mig för gammal det här". Igår var jag till exempel på stadsfesten. Det dröjde inte länge innan känslan smög sig på. Jag stod i folkmassan och tittade mig runt. Vart fanns någon jag kände? Vart fanns någon i min ålder eller äldre? Majoriteten av folkmängden såg ut att vara mellan 5-10 år yngre än jag. Nu känner jag som sagt många som är yngre än mig, och det är inget fel med det! Jag tycker om dom, och när det kommer till vänskap som har ju faktiskt inte ålder någon betydelse. :)   Men, i ett sådant sammanhang, kan jag ändå känna skillnad. 
Stadsfesten är gjord, och den ger mig inte någonting. Spänningen av att se artister, åka karuseller och inte veta vilka gamla bekanta man ska möta, finns inte längre. 

 

Jag hade hellre suttit kvar med Nils, Elias, Mikael, Anders och Johan i min varma (till skillnad från utomhustemperaturen på 9grader) lägenhet och spelat sällskapsspel å kanske sett en film. Vi hade ju så trevligt innan det var dax att gå in för att se Veronica Maggio som spelade i stan för sjuttioelfte gången. 

 

Faaast... Jag skulle ju ändå ljuga om jag sa att jag inte hade en bra kväll ändå. Och jag är ledsen att jag inte fick åka min favoritkarusell... :)