Om någon från min grundskoleklass skulle läsa detta inlägg, ta inte illa upp!

Livet har gått vidare, och på vår supertrevliga återträff gick det inte att ta miste på mognaden i allas våra liv. 

 

Att ha fått växa upp i Jörn och fått gå skola där, det var väldigt tryggt och bra på många sätt. En liten skola, man kände dom flesta mer och mindre på ett eller annat sätt. Skolan och samhället hade en trygg miljö, mobbing förekom säkert, men inget som märktes sådär bland alla. 

Men så kommer vi till lärarna. Jag menar det inte som att lärarna var dåliga! Nej nej! Vissa kanske var lite speciella, men det är inte det jag tänker peka på heller. Men känslan av att lärarna redan stämplat och placerat en i en viss kategori, det var en jobbig känsla, för jag var i kategori G, alltid G. 

Visst, jag har aldrig varit superintresserad av skola och läxor, speciellt inte under grundskolan då det i stort sett bara var grundämnen vi hade. Men jag försökte i alla fall, och jag var alltid ärlig. (Förutom då vi skulle skriva om olika länder och efter varje land skriva reflektioner. Jag skrev en påhittad historia som fakta och fick VG ändå... Men det var mer som ett test från min sida för att kolla hur "ärlig" min lärare var...)

Den känslan, av att jag var ett G-barn och inte kunde bättre, gjorde mig ju inte direkt mer peppad att plugga, vad skulle det tjäna till?. Och speciellt inte när det allt eftersom åren gick, blev en känsla av att hela klassen hade satt sina stämplar på folk, och även där var jag ett G-barn. 

 

Jag ska aldrig glömma det prov vi hade en gång på högstadiet, då jag råkade få jättebra poäng på provet (jag hade plötsligt flyt) och när jag kom ut från klassrummet, blev jag direkt utfrågad om vad jag hade fått. Personerna som hade frågat, som hörde till VG eller MVG-kategirin, hade visst inte haft lika bra flyt, och den blicken jag såg i deras ögon, glömmer jag inte. Inom mig uppstod både glädje och smärta... Men den smärtan jag kände är förlåten!

 

Allt var förlåtet. 

 

Men så satt vi på vår återträff och hade trevligt, när det vart prat om prov. Och inte bara prov. Utan också fusk. Hur många av dom jag trodde var riktigt duktiga och inga jag kunde mäta mig med, hade fuskat sig igenom proven under högstadiet. Någonting jag helt hade missat under alla våra år. 
Några få stygn från mitt lagade hjärta från skoltiden sprack upp igen, och lite sorg över mitt kanske orättvist dåliga självförtroende och självkänsla från då, sipprade ut. 

Jag fuskade aldrig!

 

Om någon hade sett mina försök och trott på mig, kanske jag hade sluppit hamna i kategorin G, och vem vet, mitt liv kanske hade sett annorlunda ut idag.
Jag har redan sytt ihop stygnen igen, men ärret kommer nog alltid att kännas. Jag har kommit en lång bit sen dess, för mycket har hänt på 10 år! Jag menar, jag fick ju till och med stipendie för goda studieresultat på min student - en seger utan dess like! Och mitt självförtroende har växt på många andra sätt efter det! Men ärret känns ändå. 

 

Men det är förlåtet.

 

 

 

 

 

Detta är en undervisning i några delar som Vincent skickade till mig för ett bra tag sedan.
Mycke i den satte fingret på mitt ärr. Och om du också känt något liknande, eller satt dig själv i en viss kategori - se den!!