Den senaste tiden har varit en tuff tid. 

Jag befinner mig för tillfället hemma hos mamma och pappa i norrland. Jag har tid att slappna av. Reflektera. Tänka. 

 

Och med detta har jag fått en massa nya insikter om mig själv! Det får jag kanske ändå lov att tacka denna tuffa tid för. Att gå i samma hjulspår dag ut och dag in är ju faktiskt inte så bra. Jag har fått byta spår och det medför ju en annan vinkel, ett annat ljus. Och en sak som jag valt att titta extra mycket på från den nya vinkeln är... mig själv... 
Jag har nog oftast varit rätt duktig på att vara mig själv. Men det var under en helg på Dallas som jag kom fram till, att Jag kan ju faktiskt inte ljuga för Gud... Och om Gud ser och vet allt, då kommer jag ju ändå inte undan med att ljuga för någon annan, och inte heller för mig själv. Jag har alltid varit duktig på att stå för mina brister och fel, kanske på olika sätt under olika faser i livet. När jag var yngre var det kanske på ett negativt sätt. "Jag kan ingenting. Det ger inget att plugga mer, för jag är så osmart, jag får ändå bara G. Jag är inte poppis. Vem vill ha mig?" osv... Den typ av brister många tonåringar brottas med. Och jag hade inte så stora problem med att låta folk se och veta att det var så, "alla vet det ju ändå".... 
På senare år har jag lärt av mina misstag. Jag är ju ändå snart 27 år, och det har hunnit hända mycke sedan tonåren. Flera identitetskriser med flera medföljande osmarta val mitt i all osäkerhet. Och det var under en av alla dessa identitetskrisar som det där om att ljuga för Gud dök upp, och som då förstärkte att jag är ju faktiskt bara en person, och det är mig själv. Och det, det gjorde att jag accepterade mig själv på ett helt nytt sätt. Min självkänsla sköt i höjden och jag kände mig fulländad, trots mina brister, fel och tvivel. 

Idag saknar jag den Martina. 
Idag är jag inte lika stark och nöjd med vad jag åstakommer eller inte. 
Av olika anledningar, som tex en snabbt utvecklad PMDS (En svårare form av PMS), en annan persons identitetskris, en livsförändrande livssituation och depression som följd och +12 kilo på vågen, tappade jag mig själv. Och så har jag traskat på... i samma hjulspår jag halkat ner i.

Ni ser, här ovan, vad jag har hunnit reflektera över här hemma i mammas och pappas trygga hem. 
Jag har fått påminnas om att jag inte kan ljuga för mig själv eller nån annan. Jag har vågat komma till Gud med mina brister och fel. Och vad gäller synd, allmänt (tankar, ord och gärningar) så har jag också fått en ny insikt om mig själv, men det får kanske bli ett annat inlägg en annan gång. :)
Och förra veckan, under en riktigt deppig kväll, skickade jag, lite desperat ut en fråga till några olika vänner. Detta är två av svaren jag fick: