Under dom 6 timmar jag varit vaken idag, har 4 av dom bestått av...... 

Jag har grubblat, skrattat, gråtit, känt mig lätt i tanken och i nästa sekund som att dragningskraften mot jorden 4dubblats! En halvbra kaosdag, så att säga.

Men vad är det är mitt i KAOS? Jo, A och O! 
Och det har jag också känt!

 

Men, så bestämde jag mig i alla fall för att ta en dusch. En duschning som inte avslutades med hårtorkning och en varm plattång, inte heller något smink! Och ja, det är så skönt att vara hemma i Jörn ibland!! 

Men, dom senaste dagarna har jag bestämt mig för att ta chansen och ge mitt riktiga jag en ny chans! 
Jag ska försöka att blåsa och platta håret betyyyydligt mindre!
Jag ska minska ner drastiskt på överflödigt smink!
Där kommer jag spara mycke tid och lite pengar! Och förhoppningsvis (än en gång) acceptera mig själv som jag faktiskt är! :)

Men hur duschen avslutades och allt det, det var bara en parentes. 
Jag kände i alla fall att jag fick ny luft av att duscha! Mer energi!
Så, jag tog mig i kragen och lyfte luren. Tyvärr vart det inga ringningar till billiga abbonemang, men det kändes värt det!
Först bokade jag flyttfirman!
Sen letade jag igenom Örebro kommuns hemsida efter nån som kunde veta något om dagverksamheter för dementa. På 2 minuter hade jag blivit lovad att få komma och provjobba! Dock bara inför möjligt kommande springvick, men ändå!! "Men, det låter ju som att du ska komma och provjobba för mig, direkt!" sa hon i andra luren! Jag älskar att höra hur okända människors röst och talsätt ändras under ett telefonsamtal - till något bättre! 

Mitt adrenalin sköt i alla fall iväg, och dagen kändes ännu lite lättare!

Nu har mamma och pappa kommit hem! Nu ska jag gå ner och ge dom varsin kram!

 

Oj va tiden går fort ibland! Men det sägs ju att den gör det när man har roligt!!

 

24/7 - "Barnvaktade" Hugo efter en jobbdag och en stund på stranden. Jag fick då se tv, vilket jag inte gjort på evigheter. Inget jag saknat, men det var ändå för en gångs skull så najs att det är värt att nämna. :)

25/7- Följde brorsan och Carro till Ostvik för att spana på deras nyinskaffade hus, och ta ett dopp i deras kommande närliggande strand. Skönt vill jag lova! Men vad vi inte visste var att vi inte var nöjda där! Det blev en badturné på ett par till badstränder ända in på småtimmarna! Sjukt mysigt!
26/7 - När Vincent firades tidigare i somras, så fick han en "upplevelse" av Nils och Markus. Gummibåtsutflykt!
Så, vi pumpade upp båtarna och gled ner längst älven i det helt fantastiska vädret!

Kvällen följde med spel, promenad och bad med Nils kompis Anders. 

27/7 - "Svärfars" + Ludde anlände till falmarks flygplats denna morgon! Vi plockade upp dom och drog direkt till Jörn för att presentera dom för mina föräldrar för första gången! Stort! Ovädret hindrade oss dock från den utflykt till Vithatten vi hade planeat, men det blev nog så trevligt med spel och god mat istället. 
28/7 - Bjöd på goofrukost i min lägenhet, innan vi visade min magiska plats på Vitberget, för att sen köra lite minigolf och hinna äta en mjukglass i Bergsbyn innan ovädret brakade lös! En sväng förbi syrran, och en sväng förbi Lilla Mari hann vi också innan det brakade lös igen!! Sen avslutade vi dagen med att äta på Tre Kronor. Ja, grabbarna dom åt en Calscrove! Det kändes trist att skjutsa tillbaka "Svärfars" och Ludde till flygplatsen, men jag kunde inte vara annant än nöjd med dessa två intensiva dagar!

29/7 - Jobbade halva dagen för att sen gå hem, typ sjuk. Jag fick en tid hos doktorn efter att jag börjat känna mig febrig, och dessutom utan hörsel på höger öra (sedan 2 dagar tillbaka). Sen sov jag resten av dagen. Då menar jag att jag sov resten av dagen!
30/7 - Efter jobbet hängde jag hos syrran ett tag. Vi kollade på gamla bilder på hennes dator. :)
31/7 - På kvällen ville Vincent göra någonting kul. Vi tog en promenad till Alhems glass, och körde sen en match i minigolf! Jag tog nytt rekord! Superkul!
1/8 - Ännu en kväll denna vecka med oväder...
2/8 - Tog mitt pick och pack och drog till Jörn, för att sen dra vidare till Åmliden med mitt Streetlightgäng! Eftermiddagen och kvällen ägnades åt att samtala, be och öva inför.......
....3/8 - Då vi idag hade hand om Gudstjänsten på NorsjöBeachen!! Vilken succe!! Föör varmt väder, mycke folk! bra budskap, gemenskap och gott fika!
Halvdöd kände jag mig när jag sen kom hem till Jörn igen. Däckade en stund på gräsmattan i solen. Mmm. :)

 

 

I min familj är man lite intresserad av vädret. Moln, vind, regn, snö, åska, blixtar. 
Pappa är duktig på att tyda väder och vind ganska rätt, och det är intressant att höra hans teorier. 

 

Igår var vi hemma i Jörn för att fira pappa på hans födelsedag. Varmt varé, så vi drog till Österjörn och badade i den svalkande sjön. Om inte brämsarna varit så ettriga, så hade jag kunnat stanna resten av dagen! 

Väl hemma var det dax för middag. Grillat! *Mums* 

 

Medan vi satt och åt, så började vi höra muller i fjärran. Jodå, det drog ihop sig på himlen norr om Jörn. 

Mullret tilltog och blixar började lysa upp, men fortfarande på behörigt avstånd. 

Men jag och brorsan nöjde oss inte med det. Vi satte oss i bilen och körde upp till Majaberg. Jodå... Nog var det nederbörd i alla fall, där norr om Jörn. Så tätt att man inte ens såg horrisonten! 

Vi var fortfarande inte nöjda! Vi körde efter molnen!

Och strax utanför Jörn hamande vi i regnet, och från ingenstans ökade ljudnivån rätt rejält när dom största haglen jag sett i mitt liv hittils damp ner på bilen! Så tätt och så mycke hagel att det blev hjulspår på vägen, och vitt överallt! Ett vinterlandskap mitt i sommaren!

 

 

Det har hänt så mycket den senaste tiden. Mycke för att vara i mitt liv, vill säga. 

När det är sol så händer det så mycket mer! Jag vill inte bara sitta inne! Och här i norrland går ju solen aldrig riktigt ner! Därför kan man ju göra grejer dygnet runt om man vill! 
Så, i torsdags kväll tog jag med mig ett gäng vänner och grillade på mitt lilla favoritställe! 

 

Så hör jag lägenhetsdörren plötsligt dra igen... ÅH NEJ!!!!!    Jag står i trapphuset och funderar på vad jag ska göra. Jag hör grannens nycklar i ytterdörren å jag springer in på toaletten för att inte se så dum ut. Jag vill i alla fall tänka igenom alla mina alternativ innan jag kanske är tvungen att presentera mig för min okända granne med att jag är tvungen att låna dennes telefon. 
För vad ska jag göra? Där står jag i min klänning och nylonstrumpor. 
Syrran, som har mina extranycklar, mindes jag sa att hon skulle va upptagen hela onsdagen... 
Vincent är inringd på extrajobb på MAX...

Jag har inga skor...

Ingen telefon...

 

Men anledningen till att jag först låste ut mig var, att jag just innan höll på att städa min lägenhet. Jag har stökat på med en massa loppis-grejer och lagt i lådor. Lådor som bara va ivägen i lägenheten, så jag bar dom till toaletten istället. Men så var det ju dax att städa toaletten också... Då dörren drog igen... 

På en av loppislådorna ligger ett par vinterstövlar med vitt foder. Jag inser att dessa skor kanske är det som kommer att rädda mig... Jag försöker vika in skaftet, så dom ser mindre vintriga ut, när jag börjar undra om jag hade blivit av med sadalerna jag hade lagt i ena loppislådan... Jag tar mig en snabbtitt, och hittar mina vita sneakers jag lagt ner i en av lådorna en timma tidigare! Jag byter snabbt dojjor och skuttar iväg till MAX. 

 

Med nyckel i handen ska jag just gå ut från MAX, när jag ser att kvinnan framför mig på väg ut, är min moster! 
Och plötsligt känns det som att det var lite tänkt att jag skulle bli utelåst. 

 

 

 

Nu ska jag lyda Carros råd och skita i att städa (klart i alla fall). Jag tror att mina kompisar tycker om mig ändå!
Nu väntar fika med en ny kompis, och en bio med min pokej som avslut på dagen!

Jag gillar känslan när man gjort sig helt skuldfri och alla räkningar är betalda!

Jag gillar känslan när man vaknar av väckaren och är riktigt trött! Då vet jag att jag i alla fall sovit gott den senaste stunden!

Jag gillar också känslan när man vaknar på morgonen och känner sig helt utvilad!

Jag gillar känslan när man kommer hem från jobbet och sätter sig i soffan, och det känns som att benen blir som bomull. Då har man inte suttit mycket under dagen och då har man också jobbat på bra!

Jag gillar känslan när man har den totala motivationen att faktiskt städa! Noga!

Jag gillar känslan av att somna i Vincents famn, på soffan, mitt på dagen, en liten stund sådär.

Jag gillar känslan av att verkligen skratta, sådär att det gör ont i magen!

Jag gillar känslan av pepp och energi!

 

 

 Jag är rädd att jag har varit artig mot en stammis på mitt jobb... 
Hur kunde jag bara vara artig?!!

Jag fyller snart 26... Ska man känna sig gammal då?
Jag känner mig gammal. Ibland. Och allt oftare. 
Efter att jag kom ut från Dallasbubblan kände jag mig mycket yngre än jag verkligen var. Jag hade under två års tid umgåtts mest med folk som var flera år yngre än mig, och jag älskade det! Det var mitt sätt att känna att jag hade ungdomen tillbaka, istället för en tid jag aldrig haft med festande och sånt dom flesta andra unga någon gång haft en period av. 

Men nu, ett år senare, har jag märkt att saker har hänt. Kontrasterna är mycket tydligare. 

Den senaste tiden har jag i flera olika sammanhang, verkligen slagits av att "jag känner mig för gammal det här". Igår var jag till exempel på stadsfesten. Det dröjde inte länge innan känslan smög sig på. Jag stod i folkmassan och tittade mig runt. Vart fanns någon jag kände? Vart fanns någon i min ålder eller äldre? Majoriteten av folkmängden såg ut att vara mellan 5-10 år yngre än jag. Nu känner jag som sagt många som är yngre än mig, och det är inget fel med det! Jag tycker om dom, och när det kommer till vänskap som har ju faktiskt inte ålder någon betydelse. :)   Men, i ett sådant sammanhang, kan jag ändå känna skillnad. 
Stadsfesten är gjord, och den ger mig inte någonting. Spänningen av att se artister, åka karuseller och inte veta vilka gamla bekanta man ska möta, finns inte längre. 

 

Jag hade hellre suttit kvar med Nils, Elias, Mikael, Anders och Johan i min varma (till skillnad från utomhustemperaturen på 9grader) lägenhet och spelat sällskapsspel å kanske sett en film. Vi hade ju så trevligt innan det var dax att gå in för att se Veronica Maggio som spelade i stan för sjuttioelfte gången. 

 

Faaast... Jag skulle ju ändå ljuga om jag sa att jag inte hade en bra kväll ändå. Och jag är ledsen att jag inte fick åka min favoritkarusell... :) 

 

 

 

Jag har ju inte bloggat på något vettigt vis på hur länge som helst! Både för att jag gjort saker, och för att jag inte gjort saker. För att jag känt för mycke, eller för att jag inte känt alls. 

Men för mitt eget minnes skull tänkte jag nu blogga lite dagbokslikt, med lite halvkassa bilder. :)

 

Den 17 maj var jag i Boliden med Markus och Nils m.fl. och hade hand om ett musikcafé. Vilken succe! 
Det var fantastiskt kul att få musicera igen, sen är det alltid kul att hänga med dessa grabbar! Sen var det ju också kul att vi fick så bra respons! Inte bara " va fint" " va duktiga ni va" - utan "Det där berörde verkligen!". 

Jag har bestämt mig för att ha en bra helg i helgen! 
Jag och Nils ska snart mötas upp för att käka middag tillsammans och sen sjunga upp lite. Sen bär det av till Boliden, där vi ikväll och hela dagen imorgon ska repa inför musikcaféet som vi ska spela på imorgon ikväll!
Jag har saknat sååå mycket att hålla på med musik på nått vis, mer än att bara sjunga hemma i lägenheten, eller plinka lite halvengagerat på mitt piano... 
Och att få umgås med mina fantastiska grabbar i massor med timmar! 
Jag önskar bara att Vincent också kunde vara här. Men han måste stanna på skolan och öva inför sina sökningar. Men det är mysigt och längta ibland också. Ibland... 

 

Och på tal om att längta efter att musicera, så tänkte jag tillbaka till mitt första år på dallas, för nån dag sedan. Och jag fick tillbaka den där pirrande känslan och hur jag inte kunde förstå att jag levde det livet, där det roligaste som fanns (finns!!!) var min vardag! Att meningen med mina dagar var just att lära mig om musik, dela det med andra och åstadkomma nya saker! Jag minns att jag verkligen inte kunde fatta det, och vilket lyckorus jag kunde känna, helt från ingenstans, mitt under lektionerna! 
Inte undrapå att mina vardagar ibland känns tomma... När jag vet att det är mycket de jag saknar.

 

Men som sagt, nu får jag backa bandet för en litn stund denna helg! Och jag ska se till att njuta! 

 

Ha en fin helg du me!! ♥

 

Helgen som var, ägnade jag på resa, på bröllop, och i gott sällskap!

 

Jag började resan i onsdags med att åka till Dallas för att övernatta där, och hämta med mig Vincnet så att säga. Sen tog vi tåget till Stockholm för att även där övernatta. Kul att träffa Vincents föräldrar igen! 
Sen bar det av mot Örebro i bil på fredagsmorgonen. Vi anlände direkt in på ett naturreservat för att vara vittnen och sångare på brudparets första och "lagliga" vigsel*. Att vara en av den totala mängden på 7 personer, inklusive brudparet var speciellt! Intimt, vackert och ärofyllt! 

Efter en lunch, ägnades sedan resten av dagen med att hjälpa till i festlokalen, flytta bord, duka, vika servetter m.m. Det var ett trevligt och bra tidsfördriv, tills det var dags för mig att träffa Klara, min saknade och älskade vän!

Klara bjöd på middag, och som vanligt försvann bara tiden i hennes sällskap!

 

Så var det dags för bröllopsdagen! Philip ♥ Linnea!
Att göra mig i ordning gick inte så bra. Inget vart riktigt som jag hade tänkt... Men det fick duga. 
Vi var tidiga till kyrkan, och det var skönt, då hann jag presenteras för lite folk i lagom dos. (Brudgummen Philip är Vincents bästa vän, så dom allra flesta av gästerna var främmande ansikten för mig). 
Vigseln var fantastisk! Med en liten lovsångsstund i mitten! 
Den efterföljande festen var också rikgit bra! Otroligt välplanerad och sjukt lagom! Och bordssällskapet höjde verkligen kvällen! 
Nöjda och trötta åkte jag och Vincent hem till Klara för att hinna sova några timmar innan vi skulle starta resan hem till norr igen.

 

Men, väl tillbaka i stockholm upptäckte Vincent att han bokat resa hem för fel dag! 
Men, det gjorde verkligen ingenting! Vi fick en dag att vila ut och hänga med Vincnets föräldar! Riktigt fint!

 

Tack också till Jonas och Joel, som lät oss sova hos er när vi komme med det sena tåget till Umeå.

 

Detta avbrott i vardagen har varit välbehövligt! För mitt huvud!
Och nu kan jag inte annat än att längta ihäl mig till fredag och denna helg! Då nästa roliga grej hägrar!

 

Om någon från min grundskoleklass skulle läsa detta inlägg, ta inte illa upp!

Livet har gått vidare, och på vår supertrevliga återträff gick det inte att ta miste på mognaden i allas våra liv. 

 

Att ha fått växa upp i Jörn och fått gå skola där, det var väldigt tryggt och bra på många sätt. En liten skola, man kände dom flesta mer och mindre på ett eller annat sätt. Skolan och samhället hade en trygg miljö, mobbing förekom säkert, men inget som märktes sådär bland alla. 

Men så kommer vi till lärarna. Jag menar det inte som att lärarna var dåliga! Nej nej! Vissa kanske var lite speciella, men det är inte det jag tänker peka på heller. Men känslan av att lärarna redan stämplat och placerat en i en viss kategori, det var en jobbig känsla, för jag var i kategori G, alltid G. 

Visst, jag har aldrig varit superintresserad av skola och läxor, speciellt inte under grundskolan då det i stort sett bara var grundämnen vi hade. Men jag försökte i alla fall, och jag var alltid ärlig. (Förutom då vi skulle skriva om olika länder och efter varje land skriva reflektioner. Jag skrev en påhittad historia som fakta och fick VG ändå... Men det var mer som ett test från min sida för att kolla hur "ärlig" min lärare var...)

Den känslan, av att jag var ett G-barn och inte kunde bättre, gjorde mig ju inte direkt mer peppad att plugga, vad skulle det tjäna till?. Och speciellt inte när det allt eftersom åren gick, blev en känsla av att hela klassen hade satt sina stämplar på folk, och även där var jag ett G-barn. 

 

Jag ska aldrig glömma det prov vi hade en gång på högstadiet, då jag råkade få jättebra poäng på provet (jag hade plötsligt flyt) och när jag kom ut från klassrummet, blev jag direkt utfrågad om vad jag hade fått. Personerna som hade frågat, som hörde till VG eller MVG-kategirin, hade visst inte haft lika bra flyt, och den blicken jag såg i deras ögon, glömmer jag inte. Inom mig uppstod både glädje och smärta... Men den smärtan jag kände är förlåten!

 

Allt var förlåtet. 

 

Men så satt vi på vår återträff och hade trevligt, när det vart prat om prov. Och inte bara prov. Utan också fusk. Hur många av dom jag trodde var riktigt duktiga och inga jag kunde mäta mig med, hade fuskat sig igenom proven under högstadiet. Någonting jag helt hade missat under alla våra år. 
Några få stygn från mitt lagade hjärta från skoltiden sprack upp igen, och lite sorg över mitt kanske orättvist dåliga självförtroende och självkänsla från då, sipprade ut. 

Jag fuskade aldrig!

 

Om någon hade sett mina försök och trott på mig, kanske jag hade sluppit hamna i kategorin G, och vem vet, mitt liv kanske hade sett annorlunda ut idag.
Jag har redan sytt ihop stygnen igen, men ärret kommer nog alltid att kännas. Jag har kommit en lång bit sen dess, för mycket har hänt på 10 år! Jag menar, jag fick ju till och med stipendie för goda studieresultat på min student - en seger utan dess like! Och mitt självförtroende har växt på många andra sätt efter det! Men ärret känns ändå. 

 

Men det är förlåtet.

 

 

 

 

 

Detta är en undervisning i några delar som Vincent skickade till mig för ett bra tag sedan.
Mycke i den satte fingret på mitt ärr. Och om du också känt något liknande, eller satt dig själv i en viss kategori - se den!!

 

Nils och Martina satte sig i bilen, glada och mätta på fika efter en trevlig stund med Jonas och Markus på musikcaféet i Boliden. Dom tänkte fara i förväg till stan för att förbereda inför kvällens kommande cola-test dom hade planerat. 
Radion slogs på, och Martina fick feeling av den gamla lovsångslåten hon hörde från sin barndom på radion. Stämningen i bilen var god, och dom skrattade och skojade. 

Efter ett tag kom Nils med idén att dom skulle busa med Jonas och Markus, och Martina som satt och sms:ade i passagerarsätet, mumlade ett halvpeppat "mm" innan Nils svängde in på en p-ficka. 
Nils och Martina väntade. Och väntade. Martina hittade sen en telefonkatalog, varpå det började förhöras nummer och namn, en sån där situation som bara är kul om man är lagom fnittrig och har låg humor. 
 
Efter 10-15 minuter passerade en bil som dom till 97% trodde var Jonas och Markus. Nils försökte starta bilen, men den startade inte direkt, han försökte igen och igen. Sen gasade han upp, la sig på nära men med ehörigt avstånd för att sedan köra om. Martina, som böjt sig ner för att inte synas, satte sig sen försktigt upp och kikade i alla speglar för att se att det bara var dessa två bilar på vägen. Nils saktade då in och höll en hastighet på mellan 50-60km/h i ett par kilometrar. Nils och Martina dividerade fram och tillbaka huruvida Jonas och Markus fattat att det var dom, men eftersom Jonas, som körde den andra bilen, inte gasade upp igen när Nils efter omkörningen gasade upp, var osäkerheten för stor.
Nils och Martina gjorde ett nytt försök. När Jonas och Markus var utom synhåll i deras backspegel, körde dom in på en p-ficka och väntade. Med nytt klartecken om att dom var ensamma längst vägen, hukade sig Martina och Nils gasade upp igen och körde om. 

När Nils och Martina kommit inom stadsområdet, sänktes hastigheten på skyltarna, och dom diskuterade vilken väg Jonas och Markus kunde ta för att komma hem till Martina. Vem skulle hinna först?
När hastigheten sänkts till 70, påpekade Martina detta med att sa "Det är 70 här", eftersom Nils missade detta och låg kvar på 80. Nils sänkte till rätt hastighet. En halv minut senare sa Martina lugnt "en polisbil", varpå Nils sa"Vände den efter oss?" ,"Nej, vi mötte den" svarade Martina. "Men den vände juh efter oss!!". Martina tittade i backspegeln och såg blåljus tändas... 

 

En panik sänkte sig i bilen. Med hjärtat i tårna och en kanppt obefintlig andning stannade dom bilen och Nils öppnade dörren. Polisen bad att få kolla Nils körkort och satte sig sedan ner på huk och frågade vart dom hade varit och vart dom skulle. Sedan sa han att dom fått in samtal om att en röd volvo kombi har kört längst väg 95 med ett märkligt beteende. Nils och Martina förklarade vad som hänt under deras bilfärd mellan Boliden och Skellefteå. Att det var ett kontrollerat bus på deras kompisar Jonas och Markus, och att dom fattat att det var dom som hade ringt. Polisen skrattade och sa att han tyckte det var lite kul. Efter att Nils fått blåsa, önskade polisen dom en trevlig kväll och sa att dom skulle berätta om detta för Jonas och Markus nästa gång dom sågs. Nils fyllde i "Det är dom vi ska träffa nu..." 

 

...

Oroliga för vad Jonas och Markus skulle säga (mest med tanke på Jonas temprament och irritation över att det finns idioter i trafiken) när dom fick reda på att det var Nils och Martina som dom anmält, körde dom in bilen på Martinas gårdsplan för att lasta in Nils grejer i lägenheten. 
Martina kikar smått i fönstret för att se när Jonas och Markus var på väg. Plötsligt hör dom röster och till slut förskräckta skratt!!!

Jonas och Markus packade ur sin parkerade bil och gick den sista gatan innan dom vek av in på Martinas gård. Så såg dom plötsligt en röd volvo kombi på gårdsplanen. Jonas första tanke var "Åh nej! Nu är dom här för att slå ner oss!!" när dom sedan fattade att det är utanför Martinas lägenhet bilen stod. "Det är ju Nils bil!!!!" utbrast Markus! 
Nils och Martina öppnade fönstret, lättade över att höra skratt! Därifrån följde en kväll med skrattfest utan dess like, då dom båda versionerna i detalj berättades!

Slutet gott, allting gott! 

 

 

När vi till sist varvat ner och samlat oss tog vi tag i det där cola-testet jag och Nils hade planerat. Det blev ett lyckat test, men till vår förvåning var det inte originalColan som vann!! Läckö Cola fick flest % i vårat smaktest... Grattis till Läckö!

Sedan fortsatte kvällen med spelet Gift Trap. Ett sjukt roligt spel, spciellt när man är lite trött! 

Kort och gott! Igår var det 10års återträff med klassen från 9an! 
Jag var inte den mest peppade dom sista timmarna innan vi skulle ses. Jag tänkte att jag mest skulle va lite halvensam och typ gå hem så fort jag hade ätit. 
Men istället slet jag mig från stället kl. 01.15 och gick hem med ett stort leende på läpparna! 

Det var ungefär hälften som kom, men det var enligt statistiken en bra uppslutning, så vi var nöjda!
Dom flesta såg man ju nån gång då och då under gymnasietiden, men sedan dess är det inte många ansikten jag sett. Lite kul att en av dom jag umgicks med minst under skoltiden, är den jag har täffat mest!
Men även om det kändes som att det var igår jag träffade alla, så måste jag ändå säga Tack och lov för mognad! 
Även om det satt ett par vid bodet som inom viss framtid snart kommer vara föräldrar, och jag kände min iologiska klocka ticka, så var det ändå en skön känsla att inse att man har några år på nacken och otroligt mycke mer perspektiv än vad man hade en gång i tiden! Tänk då om 10 år till! 20 år till! 30 år till!! 

 

Dagen-efterkonsekvensen är dock att mina stämand nu känns lite såriga... Att vara i den miljön och den ljudnivån är inget jag är van! Att skrikprata över borde är inte skonsamt! Men trevligt var det!

 

Tack kära klass! För en mycket trevlig kväll! Och lycka till!

 

"You Were On The Cross"

Det här året har hittills varit rätt så bra. Självklart upp och nergångar ändå, men inte mer än jag klarat av. 
Nu har jag dock kommit till en liten punkt då jag bara måste skriva av mig, omän för vissa struntsaker och annat. 

 

På jobbfronten har det ju rullat på ganska bra. Jag hade ju turen att bli uppringd av den fantastiska chefen för dagverksamheterna här i stan, och har i och med det fått utökade jobbchanser. Men, både inom dagverksamheterna och skolmåltiden har det nu börjat eka tomt. På kommunens hemsida har dom flesta av dom intresseanmälda passen försvunnit eller inte tilldelats ännu. Inte kommer det ut något fler heller...
Jag behöver jobba! För pengarnas skull och för mitt måendes skull! För jag märker hur fort motivationen försvinner när jag inte har någon plikt som kallar. 

 

Och eftersom inte summan på kontot då heller ökar, så ökar istället klumpen i magen över alla utgifter som komma skall. Jag ska på två bröllop!! Klänning, presenter, resor, skor, jag MÅSTE klippa mig, och däremallan - livet...

Vad gäller klänning så har jag luskammat varenda kvinnlig klädbutik i stan, varav endast ett halvbra fynd dök upp. Och hela förmiddagen har jag ägnat på alla onlinebutiker jag kommit på och ännu fler. Även där bara ett fåtal halvbra alternativ. Jag vill inte ha något halvbra!! Jag vill känna mig fin och bekväm för en gångs skull! På riktigt!! 

 

Och för tillfället önskar jag att jag bara kunde gå ut på en promenad och komma tillbaka till en kliniskt städad lägenhet! Det är inte kaos här hemma, men jag vet inte vart jag ska börja. Och jag är sååå less på att städa!!

Och om en timma ska jag vara på caféet för att just - städa... Blää...

Ursäkta mitt negativa inlägg! Det var bara skönt att skriva av sig!

 

 

Jag älskar att baka. ÄLSKAR att baka!

Så, när jag ändå vart ledig idag, och var upplagd för bakning, så satte jag igång! 

 

Dagens skapelser: Cokladbiskvier